Om tre dagar fyller Elias 8år, men redan idag hade han sitt 8årskalas med kompisarna på Andy's Lekland i Valbo. Med lek först i en timma, sedan paus med hamburgare och saft, paketöppning med chips till tilltugg, och slutligen lek i ytterligare 1 1/2timma, så var det nöjda, trötta och svettiga barn som åkte hem. Det var en mycket nöjd Elias som kröp ner i sängen ikväll.       :)

Dagen idag har varit den jobbigaste dagen jag någonsin har varit med om på jobbet. Någonting har hänt, något som jag aldrig vill ska hända någon annan. Det är så ofattbart, det som har hänt, men ändå ska vi acceptera och ta in det. Jag har idag gråtit tillsammans med mina kollegor och tillsammans med mina elever. Igår förlorade vi en så snäll elev, mina elever förlorade en så omtyckt klasskamrat, och kompisarna förlorade en vän som stod dem väldigt väldigt nära och som betydde nästan allt. Varför då?!? Frågorna är så många och ovissheten är jättejobbig. Hur går man vidare? Idag har klassen fått en dag tillsammans för att bara vara, för att tända ljus, att prata, att minnas, att sakna. Jag har flera gånger tittat ut över klassen idag och börjat gråta, inte endast för att vi förlorat någon, utan för att alla i klassen är så fina. De finns där för varandra, håller om varandra, är så fantastiska och står enade i sorgen. De förtjänar inte det som har hänt. Ingen förtjänar något sådant här. 

Jag förstod igår att jag snart kommer att se hans bild i tidningen. Lika väl som jag förstod det, lika oförberedd var jag ändå idag när den dök upp. Det känns overkligt, för detta är sådant man bara läser om i tidningen, något som händer långt bort, något som händer andra. Trodde jag....