Jag vet inte var han får allting ifrån, sötnöten. Men, idag tittade Noel på mig och utbrast: 

 

- Du o ja, tjejen! 

 

 

Jag blev så full i skratt och var tvungen att svara "Du och jag, Noel". Det kan ha varit från filmen som han tittade på som han fick uttrycket, eller så har han hört det någon annanstans ifrån, men roligt var det. Det är tur att killarna får en att le när tankarna annars bara vandrar iväg och livet känns jättetungt. 

 

Vi konstaterade nog ikväll, P och jag, att det här med min elev har berört mig myket mer än jag först trodde. Och, konstigt vore det kanske annars om det inte hade gjort det. Rent kasst, om jag använder ärliga brutala hårda ord, så blev en av mina elever mördad för fyra dagar sedan. Det måste få beröra? Det kommer att ta tid att få rätsida på alla tankar och känslor? Hursom känns det jättebra att få åka till jobbet imorgon. Det känns som att det är där jag vill vara, det är där jag kan hjälpa mina elever genom att lyssna och bara finnas till, och det är där jag också kan få hjälp. Jag är tacksam för att P lyssnar och pratar med mig, men då han inte kände min elev har han ingen relation eller samma känsla som jag har. Det känns enklare att prata med de som delar sorgen, förvivlan och ovissheten. 

 

Jag är i alla fall glad att våra killar finns. Om de bara visste hur mycket de ger just nu. Sötnötterna. 

 

 

 

kort tagna med min iPhone 

 

 

 

Nu är det dags att krypa ner, klockan är alldeles för mycket. 

Hoppas ni har haft en bra söndag! 

(Och förrseten, Elias kom precis in efter att ha lekt ute med kompisen E, drog av sig mössan och ville vara med på groupie - därav frisyr-plattfall.)  

 

Nighty-Night!