Home is where the heart is, eller?

Sedan i måndags kväll har jag haft en massa tankar som snurrar runt runt i huvudet, och om vartannat blir jag glad och om vartannat ledsen. Vi kikade på hus i måndags eftermiddag, och trots att det behövs en total ytrust så är det ett hus som faktiskt kanske är ett alternativ för oss då den är så pass stor som vi önskar, skulle efter ytrusten bli ett jättefint hus, har en härlig tomt, ligger i slutet av en gata intill skogen (perfekt för killarna att leka i), och den kostar en bråkdel av hus vi tidigare har kikat på. Nu har vi varit inställda på att köpa ett relativt nytt hus för att just undvika att bo i ett gammalt hus som kräver rust, men i det här fallet väger priset över.
 
Så, vad är det som får mig att tveka? P är helt såld på huset och skulle kunna köpa det så snart vi får vårt hus sålt. Jag däremot har nog rotat mig där jag bor nu, har jag upptäckt. För sju år sedan flyttade jag hit helt och hållet efter att först ha bott med P i vårt hus, sedan jobbat i Karlskoga i ett år, för att sedan veckopendla i ett år. När jag flyttade hit till slut gjorde jag nog det med inställningen att jag inte kommer att flytta tillbaka hem igen, och därmed började jag rota mig här. (Kan man säga så?) Jag älskar huset som vi bor i (trots att det verkligen är för litet för oss), och jag tycker att det är lite charmigt att killarnas farmors pappa har byggt huset (samtidigt som både P oh jag har längat efter att hitta ett hus som är 'vårt' från början). Sedan tror jag att huset har blivit viktigt för mig då det faktiskt är här Elias, Simon och Noel har bott ända sedan de föddes. Det är här minnena finns. Det här är huset de hittills har vuxit upp i. Det är även här Elias och Simon har sina kompisar, kompisar som även jag tycker så mycket om. Att jag sedan älskar min arbetsplats, älskar mina arbetskollegor och älskar mina vänner här gör att en flytt känns svårt. Jag som sett fram emot att verkligen börja jobba nu efter all mammaledighet, engagera mig i projekt, plugga vidare (specialpedagogik), och sätta mig in i allt fackligt då jag blev vald till platsombud för Lärarförbundet på min arbetsplats i januari. 
 
Men, och det finns så klart ett Men. En flytt skulle å andra sidan innebära att vi hamnar ett stenkast från mina älskade föräldrar, och hur många gånger har vi, både P och jag, inte längtat efter att kunna be dem om hjälp med olika saker!? En flytt skulle inte innebära att vi kommer att hänga hos mina föräldrar varje dag: med vardag, jobb, skola, fritidsaktiviteter, kompisar, middag, varva ner tillsammans i soffan varje kväll etc, innebär det att vi kan ses oftare men framför allt innebär det att vi kommer att ses enklare. Vi skulle slippa de där fyra timmarna i bilen, för att inte glömma all tid för packning, som vi nu lägger ner när vi ska åka iväg till mummu och ukki. Vi skulle även få närmare till killarnas kusiner, och när kusin O kommer och hälsar på mummu och ukki skulle vi alltid vara där. Han skulle till och med kunna komma och hälsa på oss om det var så. En flytt skulle även innebära att vi/killarna faktiskt skulle kunna träffa sin vanhamummu så mycket oftare och det skulle vara värt så mycket. Inte minst för henne. Jag har de senaste åren saknat att kunna åka iväg till min kära mormor och morfar i några timmar för att bara sitta och prata en stund, och då morfar gick bort för ett år sedan känns det ännu viktigare att få tid med mormor nu. Vänder man dock på steken blir avståndet till killarnas farmor istället mycket längre, det blir till att packa och åka flera timmar åt andra hållet, vilket såklart blir fel. Så, det vi vinner å ena sidan förlorar vi å andra. 
 
Till en början kände jag ingen större press när vi pratade om huset, P och jag, då huset vi har kikat på har varit ute till försäljning i över ett år och blir troligtvis kvar ett tag till. Vi skulle lätt kunna fundera i ett år och se vad vi känner. Men, det slog oss här i tisdags-onsdags, att vi egentligen borde ta ett beslut om husköp/husförsäljning nu under våren och helst flytta in i juli-augusti då Elias ska börja För-ettan till hösten och det allra bästa vore att låta honom börja i den klassen som han sedan ska gå i i x antal år. Att låta honom börja i För-ettan här, få kompisar, börja med fritidsaktiviteter, rota sig ännu mer, och sedan rycka upp honom efter ett år - visst går det men det är inte det bästa för Elias. Simon och Noel är så pass små, i jämförelse med sin storebror, så de accepterar en flytt enklare även om det så klart blir en omställning även för dem. Men, Elias.... Så, med det i åtanke känner jag mig pressad. 
 
Det är mycket som snurrar runt runt nu. Får vi sova på saken kanske vi känner att huset vi tittat på inte alls är ett alternativ för oss. Eller, så är det vårt hus vi har hittat. Det kanske är fel att skriva ner tankarna här, men samtidigt är bloggen ett ställe där jag just kan försöka sortera mina tankar, att få ner dem skriftligt och få lite översikt, och nu är de här. Just nu snurrar säkert en massa tankar även på annat håll och mina kära föräldrar, som säkert är i chocktillstånd just nu, håller nog på att processa och tänka över det här, de också. Vi har i alla fall talat med banken och satt bollen i rullning, så får vi se vart det slutar. 
 
Oavsett var vi hamnar, eller om vi blir kvar i vårt hus och bygger ut, så är det viktigaste så klart att vi får bo tillsammans. Det stämmer, det där ordspråket - Home is where the heart is. 
 
 
 
Slut på tankar för den här gången. 
Nighty-Night! 
 

Kommentarer

Kommentera inl‰gget h‰r:

Namn:
Kom ihÂg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback


En gratisdesign av:

jennyjanssons.com

Bilder i headern frÂn weheartit.com


RSS 2.0
Ladda ner en gratis bloggdesign p www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!