Det har varit en alldeles för känslosam dag idag och jag klarar mig gärna utan sådana ett tag framöver. Egentligen borde jag kanske bara gå och lägga mig, men samtidigt har jag ett behov av att skriva av mig. Fy, för ett hjärta som slår hårt hårt av rädsla och fy för ett hjärta som gråter.....  

En skärrad mamma: När jag hämtat småkillarna på förskolan i eftermiddags och vi var på väg mot bilen kom en av Elias förskolekompisar springande förbi oss på gångvägen på väg mot bilparkeringen han också. Jag har aldrig tidigare låtit Elias springa till bilen, och jag kommer aldrig heller låta Elias springa, utan vi går och pratar om dagen som varit eller annat smått och gott. Elias tycker visserligen inte alls om att behöva gå med mig och Simon, men han får snällt göra det. Simon håller jag också i handen så att inte han springer iväg. Hursom, förskolekompisen sprang förbi oss där vi gick och när mamman ropade på honom och sprang efter ökade han farten. Efter kom även lillebror springande. Förskolekompisen fortsatte springa rakt ut på parkeringen och samtidigt backade en bil ut och det enda jag hann tänka var att bilföraren inte på något sätt skulle se att det kom någon springande vid vänster bak på bilen. På något sätt kastade sig förskolekompisen åt vänster, eller om han ramlade, precis när bilen stannade och han klarade sig bara några decimeter från att bli påkörd. Fy, så hemskt att se! Även jag blev jätterädd. Jag gav Elias order om att stå still nära intill bilen medan jag satte Simon i baksätet, och sedan stod jag på huk framför Elias länge för att först förklara varför det är så farligt att springa (ut) på en parkering och för att sedan krama om honom tills jag lugnat ner mig själv. Hjärtat slog jättehårt och jättefort. Det är verkligen min stora rädsla, att Elias eller Simon själva går/springer ut på en parkering och blir påkörda av en bil som inte ser dem. Fy, hemska hemska tanke. I bilen på väg hem fortsatte vi att prata om det som hänt och även Simon upprepade:

-A!A! Pinga pakeing. Hålla handen!  

En ledsen mamma: Ikväll, lagom efter att jag smått hämtat mig från eftermiddagens händelse, blev jag istället jätteledsen och tårarna har runnit. Jag vet att våra småkillar är pappas killar, och jag har snällt funnit mig i att det är pappa som gäller så snart han kommer hem från jobbet, så snart något ska göras osv osv osv. Ikväll har jag dock undrat om det är så att jag är en hemsk mamma, för det känns verkligen så. Att varannan kväll få höra att Elias inte alls vill att jag ska lägga honom, att höra hur han först börjar gnälla och att sedan höra gnället övergå till gråt, det gör så jätteont i mammahjärtat. Jag vill så gärna få den mysstunden på kvällen med Elias, där vi viskar om dagen som gått och vad vi har att se fram emot nästa dag, utan att känna att jag tränger mig på. Men, Elias vill inte. Istället vänder han sig till sin pappa och övertalar P att lägga honom, såvida inte jag kommer och avbryter, vilket leder till ännu mer gråt och protester. Hur har det blivit så??? Varför??? Behövs inte jag längre??? Skulle jag ens vara saknad här hemma om jag bara jobbade eller reste bort??? (Ja, ni hör. Jag låter inte alls vettig och borde gå och lägga mig.) Jättetungt är det i alla fall att varannan kväll höra att jag inte är önskad. Jättetungt....

Nu ska jag faktiskt ta och sova. Nu har jag skrivit av mig. Jag hoppas på en mindre känslosam dag imorgon. Jag jobbar långdag, Elias ska följa med en kompis hem efter förskolan, och det är P's tur att lägga Elias imorgon kväll, för tredje kvällen i rad, så det kommer att vara en nöjd Elias här hemma. Jag, ja jag kommer att sakna vår store lille kille.... och den lille killen förstås.  

Nighty-Night!