Så lite jag visste när jag skrev inlägget om väg56, tidigare idag. Jag var bara tacksam för att gubbsingen inte råkat ut för en olycka då han åker på den vägen titt som tätt. Aldrig hade jag kunnat tro att personen som omkom i olyckan är någon jag känner. Någon jag kände. Jag ska erkänna att det gick två tankar genom huvudet på mig när jag såg rubriken på Aftonbladet. Min första tanke var: en blå bil, det har ju gubbsingen, men inte längre, nu har han en svart, kan inte vara han. Min andra tanke var: en blå bil, nej kan inte vara han, inte hade han en blå bil, han färdags i och för sig på den vägen ofta, men nej, han är lugn och försiktig, kan inte vara han. Och, så var det det........  

Just nu har jag så svårt att förstå och sätta ord på mina känslor. Det känns så otroligt overkligt, så otroligt orättvist, så jag har nog inte förstått det riktigt. Jag ska inte säga att jag kände honom egentligen, det vore orättvist mot alla som verkligen kände honom. Jag visste vem han var, vi träffades då och då i klubbstugan, han var alltid jättesnäll, tystlåten, hjälpte gubbsingen med flygplanet när han behövde, samt firade faktiskt lite jul här hos oss förra året. (Förra året låter så konstigt då det bara var några månader sedan.) Även om jag inte kände honom på riktigt vet jag att han var en jättesnäll man, en som alltid ställde upp, en som verkligen tyckte om Elias och nästan fungerade som bonusfarfar till småkillarna. Han hade gärna fått bli det framöver, det hade vi pratat om gubbsingen och jag. Elias tycker jättemycket om honom, och det kommer att kännas konstigt när vi nästa gång åker till klubbstugan och Elias kommer undra vart han är. Det kommer att kännas så konstigt att åka dit och han inte är där. Han är alltid där. Han pysslar alltid med något. Alltid redo att hjälpa till. 

Det hela är orättvist. Livet är bra orättvist. De senaste månaderna har varit jättejobbiga för honom. Jag vet det, även om jag bara vet en bråkdel av vad gubbsingen vet. Ikväll har vi försökt förstå, jag har försökt finna förklaringar, alla möjliga förklaringar, men som tidningen skriver så var det en raksträcka och varför han svängde in framför lastbilen får vi aldrig veta. Tyvärr kvarstår faktum att han faktiskt svängde. Varför????? Han hade tagit sig igenom den tuffa perioden. Han hade mycket att se fram emot, mycket donande i hangaren, resa till USA igen tillsammans med gubbsingen om han hade velat. Jag önskar nästan att det var en hjärtattack, en hjärnblödning, någonting, som låg bakom kollisionen. Det kan inte ha varit så nattsvart så att det var ett medvetet beslut? Att han inte vände sig till gubbsingen som var redo att prata, redo att lyssna, redo att finnas där.  

Mina tankar går just nu till närmast sörjande, vänner och bekanta. Mina tankar går till svärfar och gubbsingen som har förlorat en vän. Vi kommer att sakna dig, Roland. Detta inlägg är till minne av dig......