Trots och flykt
Idag blev jag tillslut så trött på Elias trotsande, och på att jag inte fått någon paus eller egen stund under dagen, så jag flydde hemifrån. Allra helst av allt hade jag velat checka in på ett hotell, krypa ner i en säng, gråta en skvätt (då jag tyckte så synd om mig själv), och sedan sova. Bara sova. Men, istället åkte jag till ICA Maxi och handlade hem det som behövdes och nu klarar vi oss åter några dagar i matväg.
Om en liten stund kommer småkillarna att sova och jag tror nästan att även jag kommer att ta en tidig kväll. Sängen ska bäddas rent, och lite småplock står på listan, men sedan en tidig kväll. Imorgon är en ny dag. Kanske en dag utan trots och flykt? Jag vill inte fly. Älskar mina killar. *hoppas*
Bye!
kan det inte vara så att Elias trotsar för att få din uppmärksamhet. Kan märka det ibland på Isabell att hon kan bli väldigt avig mot mig om jag är för mycket med Valter. Men ger jag henne lite egen tid blir allt mycket bättre. Som idag var hon och jag i väg till biblioteket på musikkul och lån av nya böcker. Det lilla räcket hela dagen. Men vet hur jobbigt det kan vara med två barn med egna viljor. Som en morgon tyckte isabell att hon skulle sitta och skrika vid frukosten och Valter var inte sen att hänga på. Ju mer jag sa till ju roligare blev det. Tills sist sa jag till henne att i vardagsrummet fick hon skrika så mycket hon vill och hon gick dit och skrek en kort stund, sen kom hon tillbaka och åt sin frukost. Hoppas att det blir bättre och du ska veta att han tycker om dig även om han inte alltid visar det.
jag känner igen det där, det är alltid jag som gör det jobbiga och tvingar barnen att göra det som dom inte vill... det roliga är att innan vi fick barn och pratade om just det där så trodde både jag och Rickard att det skulle vara tvärtom, att han skulle vara den "hårda" föräldern. Men jag tar det, mitt enda råd är att välja sina strider! Vissa saker måste man bara få låta vara.. hur jobbigt det än må vara.
hoppas du får en bra kväll ändå! kram
Kan mycket väl vara det att Elias vill ha min uppmärksamhet. Känner varje dag att jag inte räcker till, och speciellt de dagar då vi 'bara' är hemma och inte kan hitta på något. Två veckor med sjukstuga på något sätt sätter sina spår.
Ska även erkänna att jag ibland är för snabb med att säga till, så jag måste börja välja mina strider mer. Imorse hoppade och lekte Elias i soffan (trots att han vet att han inte får) men då gubbsingen satt där sade jag inte till. Det hela slutade med att Elias hoppade för långt, kraschlandade med näsan först i armstödet, och började gråta. Visste jag nog redan att det skulle ske, men jag sade inget. Antar att han måste lära sig den hårda vägen ibland?
Tack. kram!
