Tack, farfar, min fina svärfar, för allt......
Det har varit tyst här ett tag. Tre veckor för att vara exakt. Det känns så overkligt att sitta här och försöka skriva ner alla känslorna, när allting känns overkligt och jag känner mig totalt lurad. Samtidigt vill jag ägna denna stunden åt att minnas och att föreviga, inte bara för min skull utan även för Elias, Simon och Noel.
För tre, eller är det fyra(?), veckor sedan fick P och jag veta att killarnas farfar, min fina svärfar, P's bästa vän, har levercancer. Levercancer!? Hur kan man ens ta in det!? För åtta veckor sedan var vi alla uppe i stugan, åt frukost ihop, spenderade kvällarna ihop (eller, P spenderade kvällen ihop med sin pappa, sina kusiner och sin faster R medan jag hade killkoll på kvällarna uppe i stugan). Fina dagar drack vi kaffe utanför stugan och tittade ner över sjön. Åtta veckor sedan. Fyra veckor sedan det hemska hemska beskedet. Nu, finns han inte med oss längre. Hur kan man ens börja att förstå, att acceptera, allt som har hänt?! Allt har gått så jättefort och vi har inte hunnit med. Inte alls..... Allting är så overkligt....
Jag ska hålla hårt i de minnen vi har skapat tillsammans. Den allra första gången vi träffades (då P inte berättade att det var hans pappa som skulle flyga upp oss till stugan) för att sedan bli strandsatta där då en jättedimma drog in över sjön och gjorde så att vi inte kunde lyfta och flyga tillbaka hem på söndagkvällen, utan fick ta en extra ledig dag när jobbet började på måndagen. Jag ska minnas de gånger du har passat på att ta en kaffe med mig under mammaledigheten, när du har haft tid över och ändå passerat. Jag kommer alltid att minnas stunderna i stugan, då du har eldat i brasan på kvällen för att få upp lite värme, och tänt brasan på morgonen för att det är så mysigt. Alla de gånger P har kommit hem sent på kvällen efter att ha pratat med dig i timmar om allt mellan himmel och jord. Jag ska minnas dig....
Ikväll, innan läggdags, hörde jag Simon och Elias prata, och deras tankar och upplevelse av verkligheten skänker mig lite tröst. Simon frågade:
- Elias, hur åker farfar upp till månen? Åker han rymdraket?
- Nej, han flyger upp.
- Hur då?
Elias hade inget riktigt svar på Simons fråga. Men, när vanhaukki gick bort enades vi om att han nu sitter på månen och tittar ner på oss ibland för att se hur vi har det och för att se vad vi gör. Himlen känns för abstrakt, för stor. Månen är där han är. Fina kvällar, när månen lyser klar, har jag och killarna kikat upp på månen och sagt Hej till vanhaukki. Ikväll konstaterade Elias att när farfar kommer upp till månen får han träffa vanhaukki och Roger, och göra dem sällskap. Jag tycker det är en sådan fin tanke och den skänker mig tröst. Vi kommer att kika upp på månen och hälsa på farfar också nu. Killarna saknar dig redan....
Fina Fina farfar. Min svärfar. Du togs ifrån oss alldeles för tidigt..... Tack, för allt.....
Kommentarer
Trackback
