Jag har sett det hos vänner och bekanta genom åren, men här hemma har vi aldrig hamnat i den situationen. Förrän nu. När Elias och Simon var små behövde vi inte oroa oss för att de skulle öppna dörren för att smita ut, upp på övervåningen eller ner i källaren. De hade inget intresse av det och vi behövde då aldrig heller vrida på handtagen. Förrän nu. Noel är en utbrytarkung och om ytterdörren är olåst öppnar han dörren och smiter ut. Handtagen till toaletten nere, till källartrappen och trappen upp har vi som sagt fått vrida upp så att han inte kan öppna dörrarna.

 

Jag trodde nog att det var lugnt nu, tills jag idag såg Noel dra en stol fram till toalettdörren, klättra upp på stolen och börja rycka i handtaget. Åh nej, säger jag bara. Nu lyckades han ändå inte trycka ned handtaget så att han fick upp dörren, men det är nog bara en tidsfråga innan han kommer på hur man ska göra. Samtidigt som jag ser faran med att Noel lär sig hur han ska göra för att öppna dörren (och jag tänker då främst på dörren till källartrappen där han kommer att rasa rakt ner om han försöker klättra ner själv), samtidigt tycker jag att det är så coolt att han är så pass kreativ, påhittig och löser problemen. Däremot är det skönt för både Elias och Simon att kunna gå på toaletten i lugn och ro och slippa få sin lillebror instormandes då han också vill vara med.

 

Älskade sötnöt.

 

 

 

 

Idag, söndag, har vi mindre roligt väder här hemma då det är blött och grått med regnskurar då och då. Elias har följt med kompisen G och hans familj till leklandet och kommer att ha en toppendag där. Simon har varit iväg och matat lite fåglar med sin pappa, samt handlat, så de har fått lite egentid. Jag, ja jag ska sätta mig och läsa vidare om språkstörning (lite egen fortbildning) nu när Noel sover lunch. Sedan får vi se vad resten av dagen bjuder på. 

 

Hoppas ni har en bra söndag!

Bye for now!