Ibland slås jag av vilka fina killar vi har, P och jag. Visst, jag är nästan dagligen toktrött på dem, deras tjat, deras bråk, deras (speciellt Elias) trotsande etc etc. Men, så kommer det stunder ibland och då slår det mig. Fina fina killar. Älskar er så otroligt jättemycket! 

 

Kort knäppta då Elias och Simon stod där på balkongen hos vanhamummu och tittade ut på världen:

 

 

 

Och, så Noel, sötnöten, som till slut slocknade efter att ha varit vaken länge för att leka med storebröderna och vanhamummu: 

 

 

 

Jag är förövrigt en tjatig mamma. Jag vill inte alls vara det, och jag ser fram emot den dagen då Elias och Simon börjar lyssna på mig så att jag slipper upprepa mig två-tre-fyra-fem-sjuttioelva gånger. Men, jag antar att de vill lära sig den hårda vägen. Väl här hemma hos mummu och ukki, efter besöket hos vanhamummu, har Simon klättrat upp och ned på den lilla bänken som står på altanen. Jag har sagt åt honom att man inte får klättra på den, att man sitter ner på bänken och ska man stå upp får man göra det på golvet. Om Simon lyssnade? Nej. Däremot ramlade han tillslut ner från bänken när han stod där och stora tårar föll nedför hans kind. Tänk om det räckte att jag bara säger till en gång och killarna lyssnar. Som sagt, det kanske kommer en sådan dag? Tills dess får jag vara en tjatig mamma till våra killar. Våra fina fina killar.         :) 

 

Bye!