Idag går vi in i vecka38 och dagen har bjudit på blandade känslor. Igår eftermiddag ringde vår barnmorska och bokade om tiden för kontroll som vi skulle ha haft klockan halv fyra då hon hade dubbelbokat, och istället åkta jag dit imorse. Magen växer som den ska och knytets puls ligger som den brukar, däremot blev barnmorskan osäker på hur knytet egentligen ligger i magen då hon kände rumpor lite här och där. Sedan är inte mitt blodtryck alls bra och trots att vi tog blodtrycket det sista vi gjorde låg den på 144/98 (!). Genom 98 (!). Så, med tanke på högt blodtryck och läget på knytet beslöt sig barnmorskan för att boka in ett extra ultraljud idag lagom till lunch.

 

Jag har ingenting emot ultraljud utan tycker att det är lite mysigt att få se knytet, men jag ska erkänna att jag idag faktiskt blev stressad. Så, innan jag åkte in till jobbet (där jag skulle ha en No-lektion innan det var dags att åka till sjukhuset) åkte jag faktisk hem och panik-packade BB-väskan ifall det skulle bli så att någonting inte är riktigt som det ska och knytet skulle komma redan idag. Gissa om det var jobbigt att springa runt här hemma och försöka packa ner allting som skulle behövas samtidigt som oron i magen växte. Fy.... Sedan visste jag heller inte säkert om P skulle hinna med på ultraljudet då tiden blev inbokad så hastigt och han hade möten under dagen. Visst skulle det ha gått bra att åka in på ultraljudet själv, men jag tycker att det är skönt att ha med sig P och vara två om det. 

 

På ultraljudet gick allting jättebra och knytet mår bra, precis som barnmorskan konstaterade redan på morgonen. Och, knytet ligger med huvudet nedåt trots att det för barnmorskan var lite svårt att känna och avgöra. Mitt blodtryck dock, som skulle tas åter igen, låg fortfarande högt med ett undertryck på 95. Något lägre än på morgonen, men tillräcktligt högt så att de ville ha kvar mig för lite mer koll och även ta en CTG-kurva. Där någonstans, när jag meddelat jobbet att jag inte visste när jag skulle bli färdig och att jag istället skulle bli borta resten av dagen, släppte stressen och det var ganska mysigt att ligga där i salen, ta CTG-kurvan, se knytet böka runt och lyssna på hjärtslagen tillsammans med P. Man kan inte göra så mycket annat när CTG-kurvan tas. Och, jag är tacksam för att jag tog beslutet att inte åka tillbaka till jobbet för hade jag haft det som mål hade jag varit stressad hela tiden. Efter CTG-kurvan togs ännu ett blodtryck på mig och undertrycket hade sjunkit till 92, vilket så klart är bättre men ändå inte bra. Slutligen, efter en hel del väntan, fick vi träffa en läkare som berättade att CTG-kurvan såg jättebra ut och att knytet mår bra, men att jag måste gå och kontrollera blodtrycket två gånger/vecka fram tills knytet kommer. Usch, så jobbigt. Och, om jag mår det minsta dåligt, om någonting skulle bli sämre, om jag svullnar upp mer, ska jag kontakta förlossningen genast. 

 

Ikväll har vi knäppt kort på magen igen och denna gången är storebrorsorna med på ett hörn. Mysigt att ha sådana här kort kvar i framtiden. Elias tycker att knytet ska komma redan imorgon, och Simon pratar glatt om att han ska bära och pussa bebisen när den kommer. Älskade killar. De är så fina.      :) 

 

 

 

 

Nu återstår frågan om jag ska jobba imorgon och på fredag, mina två sista dagar, som det var tänkt från början, eller om jag ska vara hemma. Det är 20dagar kvar tills knytet ska komma, enligt appen i iPhonen. Förnuftet, och kollegorna också för den delen säger nej, men samtidigt har jag svårt för att vara hemma då jag känner mig pigg och frisk. Tänk om någon kollega är sjuk och jag skulle behövas? Men, med tanke på att blodtrycket är för högt borde jag vara hemma och ta igen mig så att det inte blir högre, eller att knytet påverkas, och det är väl det jag får gå på. Samtidigt hade det varit enklare att stanna hemma om jag hade påverkats av högt blodtryck på annat sätt, men som det är nu märker jag inte av det och då känner jag mig som en smitare från jobbet. Jag får helt enkelt prata med P ikväll och så får vi se vad vi kommer fram till...... 

 

Nu är det snart läggdags igen. Jag måste säga att det har varit jätteskönt att få sova de senaste fem-sju nätterna utan att få ont i händerna, och den enkla lösningen har varit att jag och P har bytt sida i sängen så att jag kan ligga rakt med mina armar. Däremot har jag fått in en dum ovana att somna tillsammans med Elias och Simon, sova två-tre timmar, för att sedan vakna och tomta fram till klockan ett på natten. Ett bra tecken dock är att klockan nu är nio och att jag faktiskt är vaken. Vem vet, jag kanske kan komma ifrån tomtandet och börja sova som man ska snart.     ;) 

 

Nighty-Night!