Usch och fy för krupp!!!!!!! Jag har hört talas om krupp, att man vid ett krupp-anfall ska gå ut i friska luften med barnet så att det får lättare att andas, och jag har nog trott att både Elias och Simon haft turen att klara sig från detta. Jag hade nog trott att då de inte fått krupp nu, när de ändå har hunnit bli två och fyra år gamla, så kommer de inte att få krupp alls. Jag hade fel, och inatt har vi fått uppleva ett första krupp-anfall. 

 

Inatt, när jag skulle gå och lägga mig vid ett-tiden, hörde jag plötsligt Simon skrika och gråta rakt ut i sin säng. Nu brukar han göra det nästan varje kväll då han är inne i en period och drömmer mardrömmar nästan varje kväll/natt. Inatt var skillnaden att Simon knappt fick luft när han andades in, eller försökte andas in, och det skrämde mig ordentligt. Efter att ha väckt P, stått en stund vid en öppen balkongdörr med Simon i famnen och vaggat fram och tillbaka, och ringt 1177, åkte jag och Simon på deras inrådan in till Akuten för att få hjälp. Fy, vilken hemsk känsla av maktlöshet som infinner sig när man inte kan hjälpa sitt barn när han/hon har ont, ännu värre när han/hon har svårt att andas. Jag var livrädd för att Simon plötsligt, om vi hade stannat hemma och avvaktat vilket vi också funderade på ett tag, skulle få ett anfall och inte få någon luft alls utan att vi märkte det och därmed sluta andas helt. Usch, jag vill inte ens tänka tanken...... 

 

Hursom, någonstans på vägen in till Aktuen piggnade Simon på sig så pass så att han hade ork att leka lite i väntrummet, och verkade relativt pigg och kanske inte alls i behov av Akuten-hjälp när det var vår tur. Men, vi fick ändå komma in och Simon kollades upp som sköterskorna och doktorn ville, och allting skrek sig Simon igenom. Stackarn. Han tycker verkligen inte om vårdcentraler, sjukhus, sköterskor eller doktorer, trots att jag hela tiden försökte lugna och tala om för honom att doktorn bara vill hjälpa till och inte göra någonting läskigt. Men, Simon tyckte att allting var läskigt, från att mäta syreupptag i fingret, ta öron-temp, gapa och visa halsen, andas in adrenalin vid båda gångerna, och ta kortison-dosen. Kortison-dosen vägrade han att ta efter att ha smakat på den, och det slutade med att jag fick hälla över den i hans nappflaska och sedan drack han den när vi kom hem. Väl hemma vid fem-tiden satt Simon och jag ute på altanen en stund då han somnat till men jag åter tyckte att han andades tungt när jag skulle bära honom från bilen upp till sängen, så istället gick vi ut på altanen och satt där. Sedan, från halv sex till åtta har vi sovit som stockar.  

 

En relativt pigg Simon som väntade på doktorn inatt: 

 

 

 

 

Idag är det en pigg, men hes Simon som har ätit frukost med mycket god aptit, suttit och ritat tillsammans med Elias, byggt lego och nu sitter i soffan och ser på TV. Idag är det en desto tröttare mamma här som endast sovit 2 1/2-timmar denna morgon. Hur jag ska orka med denna dag har jag inte riktigt hundra på. Tack gode för att solen skiner idag och piggar upp lite i alla fall, för hade det varit mörkt och grått ute hade dagen varit ännu tyngre. Jag har berättat för Elias att jag inte har sovit mycket alls inatt då Simon och jag varit iväg till sjukhuset då Simon fick svårt att andas, samt att Elias måste vara snäll och leka mycket själv idag, och Elias spontana reaktion till vad som hänt inatt var:

 

- På riktigt!?! 

 

Ja, usch och fy. På riktigt. Och, jag hoppas hoppas att vi inte behöver vara med om det igen på länge länge länge. Det är inte alls kul med krupp. Kan han få ett nytt krupp-anfall inatt igen? Kommer han att få det varje gång han blir förkyld? (Frågor som jag glömde ställa hos doktorn inatt.) Älskade och stackars Simon...... 

 

Bye!