Nu i veckan har P och jag pratat mycket om hur det kommer sig att människor här i livet hamnar i svåra situationer och blir kriminella. Växer barn upp i den miljön redan, omgivna av vuxna som är missbrukare och/eller kriminella, eller får de i skolåldern kompisar som har hamnat snett som de sedan hänger på för att till en början göra livet lite mer spännande? Jag förstår att alla har sin egen historia och de som hamnar på den kriminella banan givetvis inte alla följer en och samma mall. Men, om man nu väljer att grovt bryta mot lagen en gång (och nu skriver jag grovt för jag räknar inte att ta en toarulle eller pennor från jobbet som något väldigt allvarligt även om det är ett brott i sig), varför gör man det då om och om igen och inte slutar? Om man dessutom har barn som man vill ta hand om, som man inte vill att socialen ska placera om dem, varför slutar man inte? Varför försöker man inte bryta upp från sitt destruktiva liv och börja om någon annastans på ny kula? Jag har kommit fram till att är man återfallsförbrytare anser jag att man ska ha ett hårt straff. Då har man om och om igen visat att man inte håller sig inom lagens gränser, och då ska man inte komma undan om och om igen. Och åter igen, jag förstår att det inte alltid är så lätt att sluta, men i mitt huvud kommer tanken ändå upp? Frågan hur jag ska skydda Elias och Simon så att de inte hamnar fel i livet har också dykt upp? 

 

Jag konstaterade igår att jag lever i en liten bubbla och att jag trivs i den. Jag älskar min (nu ville jag skriva lilla, men så liten familj har vi inte längre) familj, mina vänner, nära och kära, mitt jobb och mina kollegor, platsen där jag bor och vardagslivet, våra resor som vi åker på och saker vi hittar på. Den lilla bubblan vill jag gärna ha kvar. Jag älskar den.

 

Jag vill inte gå in alldels för mycket på detaljer, men de senaste dagarna har jag och P stött på människor som är kriminella och som skrämmer mig. Skrämmer mig alldeles förfärligt mycket. Detta har ruckat min lilla bubbla och fått mig ur balans. En del av verkligheten har kommit alldeles för nära inpå mig och det känns.... ja.... jag hittar inte ens ordet för det. Det sista jag vill är att någonting ska hända Elias och Simon, och att skydda dem är helt klart det viktigaste. Nu låter det som att någonting alldels förfärligt ska hända, och så är det nog inte, men jag har ändå tänkt igenom diverse tankar i mitt huvud för att vara beredd. Det allra bästa vore om jag får bekräftat att människorna jag tänker på inte har något som helst intresse av oss och redan har glömt oss. För, vilka är egentligen vi att lägga så mycket vikt och fokus på? 

 

Härom natten sov vi dåligt, både P och jag. Vi tänkte och grubblade alldeles för mycket. Igår efter jobbet kom P hem med en kasse och hade köpt hemlarm som han sedan under kvällen installerade. Och ja, de fungerar för det var ett himla tjutande här hemma. Det är ett under att varken Elias eller Simon faktiskt vaknade. Om det är så att någon (nu tänker jag på er, vänner och familj) hade tänkt överraska oss någon dag, tidig morgon, kväll eller liknande - gör inte det för nu tjuter det ordentligt här i huset om någon oinbjuden kommer in. Inatt däremot, med larm och diverse inkopplade, har vi sovit gott. Jätteskönt faktiskt. Nu gäller det dock för mig, som oftast är först upp om morgnarna, att komma ihåg att knäppa av larmen, annars kommer stackars killarna inte få en så skön och harmonisk väckning. 

 

Nu är det dags att ta sig iväg till jobb och förskola för veckans sista arbetsdag. Jag hoppas jag får vara tillbaka i min lilla bubbla snart. Jag vill tänka och grubbla över saker som är vikiga här i livet; såsom vad vi ska ha för middag ikväll, var vi kan tänkas hitta nya coola stövlar till Elias då han behöver ett extrapar, hur många nya par jeans jag ska köpa till Simon då han snart växt ur sina stl.86, vilka uteleksaker vi ska köpa dubbelt av så att Elias och Simon kan leka tillsammans ute utan att bli oense, om jag ska köpa nya lite vida tunikor till mig själv eller om jag ska köpa mamma-kläder snart. Ni vet, sådana där viktiga livsfrågor.      ;) 

 

Hoppas att ni får en bra fredag. 

Bye for now!