Det var åter en glad Elias som blev ledsen så snart vi kom till dagis idag. Han ville inte vara kvar, sade han, och kröp upp i mitt knä så att jag fick krama och pussa på honom där jag satt på bänken i kapprummet. Precis som förra veckan. Jag förstår ingenting.... Älskade Elias.....

Nu en massa funderingar igen. Kan det vara så att det är pollenallergi som ligger bakom och att dagis blir jobbigt när Elias väl kommer dit? Eller, har han kommit på att Simon och jag är hemma, och att det känns jobbigt att han själv måste vara på dagis? Eller, känner han av våren och att det blir tungt att leka på dagis? Tidigare har Elias älskat dagis, älskat att leka där tillsammans med sina dagiskompisar, och jag tror inte att det är det att han hellre vill vara hemma med mig och Simon som är grejen. Visserligen är vi ute mer nu när våren har kommit, men jag leker och pysslar inte i närheten så mycket med honom som de gör på dagis. Om det är pollen eller våren som känns tung kan jag inte avgöra, men (ja, det kom ett "men" här också) jag tycker att vi borde märka av en tröttare Elias även hemma vilket vi inte gör då han bara vill dona, leka och pyssla ute mest hela tiden. Visst är det ett helt annat tempo här hemma jämfört med dagis, men ändå.  

Jag tror att det har hänt något på dagis, jag har bara inte kommit fram till vad. Elias har berättat att det är en kompis på dagis som har slagit honom i pannan med en leksak och det gjorde honom (givetvis) jätteledsen. Detta samtal kom upp i samband med att Elias själv hade buttat undan Simon här hemma och vi började prata om att man inte ska slåss. Vi pratade om hur viktigt det är att säga till mamma/pappa/mummu/ukki/farmor/fröken/någon annan vuxen om någon slår och som jag förstod det så hade Elias vid tillfället sagt till en av sina fröknar, och därmed tror jag även att de har rett ut situationen mellan barnen. Det kan dock vara så att Elias ändå fortfarande är ledsen, och kanske lite rädd, efter händelsen? Att det är det som känns jobbigt? Eller, så kanske det bara är jag som drar iväg i mina tankar??? 

Efter lite övertalning från en av fröknarna gick Elias till slut med på att stanna kvar på dagis och leka idag. Jag och fröken beslutade att vi kortar ner Elias dagisdag, och jag ska hämta Elias när han har ätit lunch. För första gången tänkte jag på allvar tanken, där jag satt med Elias i famnen, att ta hem honom helt och håller från dagis den tiden jag är mammaledig. Nu ska vi inte göra det, utan jag vill så gärna att vi klurar ut vad det är som får Elias att reagera som han gör och reder ut det. Tills vidare får vi köra halvvarianter av dagisdagarna, och det går så länge jag är mammaledig (vilket jag är hela året ut). Det är bara den hemska klumpen i magen som inte alls är rolig. Helst av allt hade jag nog haft Elias i famnen nu, pussat och kramat honom, och sagt att han inte alls behöver göra någonting som känns jobbigt. Förhoppningsvis blir förmiddagen ändå bra för Elias och jag hoppas att han inte har en klump i magen. Jag tar hellre hans klump så att han får leka och vara glad. Älskade Elias.....

Bye!