När jag skulle lämna Elias på dagis idag var det en tystlåten och lite ledsen kille som jag sade hej då till. Igår kväll pratade vi om att det åter var dags för dagis och Elias var jätteglad åt att få komma dit igen, så pass glad att han småskrattade. Imorse gjorde vi oss redo för dagis och åter var det en Elias som ville iväg. Men, väl på plats försvann den där glada killen och Elias ville först att jag skulle stanna kvar på dagis medan han lekte, och när jag sade att det inte gick klättrade han upp i min famn och ville inte alls gå iväg. Jag var på väg att ta beslutet att vi skulle åka hem igen och ta en Elias-Simon-mamma-dag när en av dagisfröknarna efter lockande till slut fick med sig Elias in. Det kändes konstigt att lämna honom där på dagis för så här brukar det aldrig vara när vi åker dit.

Jag har försökt komma på vad det kan vara som gjorde att han reagerade så när vi väl kom till dagis idag, men jag har inte kommit fram till någonting. Dagisfröknarna tror att det kan vara det att han känner av någon allergi, eller att han är trött nu när barnen börjar vara ute mer på våren, eller att han kanske har en förkylning i kroppen som han känner av men som inte bryter ut. Jag har inte kunnat skaka av mig det där och efter alldels för mycket funderande fram och tillbaka har även tanken om att någon på dagis kanske retas med Elias, och att det är det han kommer på när han kommer dit. Eller, så har kanske någon av dagisfröknarna sagt ifrån på skarpen då Elias har gjort någonting och att han blir ledsen när han kommer dit. Alldeles för mycket grubblande har bidragit till att jag har gått omkring med en klump i magen och hjärtat bankande hårt hela förmiddagen. Vid lunch ringde jag till dagis för att fråga hur det var med vår Elias och just då åt han lunch, och det hade gått bra ute, fick jag veta.

Nu, alldeles snart ska jag hämta hem vår kille och idag ska jag krama honom mycket. Vilken hemsk känsla det är när det känns som att man har lämnat sitt barn åt vargarna för att klara sig själv. Tänk om det är så att han blir retad, jag inte förstår och bara lämnar honom där, och han måste klara sig själv? Nu tror, eller jag hoppas innerligt, att det inte är så och fortfarande är de tre dagisfröknarna jättebra och barnen på avdelningen hur gulliga som helst. Det finns inga vargar alls på hans dagis. Men, för säkerhets skull ska jag dock prata med Elias idag lite extra om dagis, för någonting måste det väl vara som får honom att reagera så?

Dags att hämta hem vår Elias.
Bye!