Bekännelser så här på kvällskvisten....

Ibland svänger det fort. Eller, här hemma hos oss svänger det fort ganska ofta? För någon dag sedan skrev jag att det är konstigt hur mycket man orkar med när det verkligen krävs som förälder, men inatt tog alla krafter totalt slut och jag har nog aldrig känt mig så trött, ledsen, arg, besviken, frustrerad och hjälplös som jag gjorde. Simon har åter kommit in i en period då han istället för att nattetid somna om efter att ha ammat bara vaknar och skriker skriker skriker skriker och skriker. Han blir lugn när man tar upp honom och tröstar, men så snart man ska lägga honom i hans egen säng börjar skriket. Jag vet och förstår att han vill ha närhet just nu, men då jag inte orkar ge honom det utan är förkyld samt behöver vila själv blir det en krock. Så mycket och högljutt som jag grät inatt har jag nog aldrig gråtit. Nu i efterhand känns det helt overkligt, för inte kan jag braka ihop så? Men, det kan jag. Krafterna tog slut. Hur gärna jag än skulle vilja så är jag ingen superwoman. Tyvärr.  

Det hela slutade i alla fall att jag tog min kudde, mitt täcke, gick ner samt sov i soffan. (Innan jag kom så långt rusade tusen tankar genom huvudet.) Det blev tre hela timmars sömn innan jag vaknade, gick upp, ammade, samt gick ner och lade mig för att sova igen ytterligare två timmar innan det var morgon. Idag, när jag har orkat tänka lite klarare, har jag försökt klura ut vad hemligheten till att orka med allting jämt är. Har tyvärr inte kommit på något svar än utan bara konstaterat att jag inte gör det, samt att det med jämna mellanrum är tufft att vara småbarnsförälder. Kanske inte ens småbarns- utan bara förälder?

För att orka med en eventuellt tuff natt igen ska jag gå och lägga mig redan nu. Har ännu inte behövt springa på toaletten och hoppas verkligen att jag slipper. Tänk om jag fick sova hela natten. Tänk......

Nighty-Night!