Jag är så trött, och har ont i huvudet. Jag är fortfarande stressad och skulle så gärna så gärna trycka i mig en stor chokladkaka för att må lite bättre. Klant. Så himla klantig jag är.........

Efter dagis for jag och småkillarna in till stan för lite småshopping. Tanken var att vi skulle köpa lite strumpor till Simon, samt ta en mellanmålsfika för att fördriva tiden lite. Efter shopping och fika skulle gubbsingen möta upp oss och vi skulle sedan switcha bil så att killarna kunde åka hem och jag åka iväg till biblioteket på högskolan för att låna med mig lite böcker hem. Men, istället lyckades jag få min plånbok stulen och har spenderat eftermiddagen med att ringa polisen på 114 14, surfat in på korkortsportalen.se och anmält körkortet stulet, ringt bankerna för att spärra korten, och nu återstår endast att ringa biblioteken för att spärra lånekorten jag har samt åter fixa alla bonuskort jag hade i plånboken. Suck! Det här var inte ens roligt.

Jag hade hoppats på att det fanns någon hederlig människa där ute, men tydligen inte. Den som tog plånboken hade kunnat tömma den på pengar (alla 98:- som fanns i, samt bonuscheckar på ICA) och sedan droppa plånboken i närheten av affären så att den enkelt kunde hittas. Men, nej. Jag har släpat runt småkillarna runt i affären, runt byggnaden, kikat i diken, kikat i papperskorgar, varit in till närliggande affärer och frågat om de fått in en upphittad plånbok, men nej. Om jag bara hade fått tillbaka plånboken med alla kort hade jag varit nöjd, pengarna spelar ingen roll, men nej. Den som stal min plånbok gjorde ingen större vinst då jag med min mammapeng verkligen inte har mycket pengar till övers. Det blev bara en himla massa bekymmer för min del. Suck!

Jo, och så gråter jag under stress. Jag kan verkligen inte hålla tillbaka tårarna. I affären kunde jag behålla lugnet och metodiskt börja leta och tänka igenom vad jag skulle göra, även då Elias blev jätteledsen och började gnälla eftersom vi inte kunde köpa strumporna och badskummet som han skulle få. När han dock på vägen hem i bilen började tjata om att han var sugen på pizza orkade jag inte, tårarna kom och jag sade till honom på skarpen. Ganska så snabbt därpå bad jag om ursäkt, men jag tror att Elias förstod allvaret där någonstans. Jag vet att tårar inte hjälper alls, men tydligen fungerar jag så helt enkelt.    

Mest obehagligt är att plånboken ligger där ute någonstans. Eller, att någon har den. Har mitt körkort. Det allra bästa vore om någon har hittat min plånbok och kommer att gå iväg till polisen med den imorgon så att jag får tillbaka plånboken med alla kort. Korten är visserligen alla spärrade, men hellre vill jag ha tillbaka korten än veta att någon kan ha dem. Visserligen är chansen stor att plånboken ligger i någon papperskorg och snart är kasserad helt och hållet, men det lugnar mig ändå inte. Jag vill ha tillbaka min plånbok och alla mina kort. Suck. 
 
Elias är i alla fall söt. Vi har pratat en del om att någon har tagit mammas plånbok och att man aldrig aldrig får ta något ifrån någon. Imorgon vill Elias att vi ska fortsätta leta efter plånboken då vi kanske hittar den då. Sedan fick jag två kronor av honom nu ikväll så att jag i alla fall har lite pengar. Sedan har han kramat och pussat på mig lite extra här ikväll. Älskade kille.

Bye Bye!