När jag hämtade Elias idag på dagis var jag trött, så otroligt jättetrött. Varje gång jag hämtar vår kille på dagis blir han plötsligt jätteklängig och vill bli buren hela tiden. Då jag inte orkar med gnäll, ja då bär jag honom. (Får skylla mig själv att jag vant honom vid det.)

Hur som, idag var jag så trött och hungrig så jag inte orkade bära, och magen värkte. På något konstigt sätt gnällde inte Elias alls efter att jag sagt att jag verkligen inte orkar, utan höll mig i handen och gick snällt bredvid mig till bilen. Väl hemma satte vi oss i fåtöljen en stund. Men, då jag fortfarande kände av magen lade jag mig istället i soffan för att sträcka ut mig. Elias satt och observerade mig en stund, sedan kom han själv, klättrade upp i soffan och lade sig i min famn. Där låg han sedan en bra stund, tittade ibland upp på mig, och lade sig sedan till rätta igen. Lille söte rare kille! Att han förstår trots att han är så liten. För, jag tror ändå att han förstod att jag inte alls hade några krafter och därav vilade även han. Inte alls rättvist mot honom att inte orka, men vad gör man???

Nu har krafterna återvänt något och gubbsingen har lekt med lille killen och sysselsatt honom. Det är läggdags för Elias igen och både gubbsingen och jag kryper nog ner i sängen vi också snart.

Bye Bye!