Det är konstigt det här. När småkillarna är hemma och leker / busar / gnäller / tjatar som mest önskar jag att jag skulle kunna få en lugn ensam stund så att jag kunde städa och dona här hemma bäst jag vill. Det vore så skönt att inte behöva serva någon annan mitt i städandet, så skönt att kunna bli färdig med något helt och hållet. När Elias, å andra sidan, är iväg på dagis saknar jag honom och bara väntar på att han ska komma hem så att vi kan sätta igång att städa, dona, pyssla eller leka. Hur kommer det sig????? Är det egentligen så att jag inte orkar ta tag i städ och finner olika anledningar till att skjuta det framför mig hela tiden? Eller, är det det att jag blir ensam och helt enkelt vill ha sällskap? Konstigt.

Om en timma är det dags att hämta hem Elias och vi får se vad vi hittar på idag. Fram tills dess ska jag leka med och underhålla Simon. Såvida han inte vill leka själv, för då ska jag passa på att göra någonting nyttigt som att sortera tvätt. Men, det kan jag å andra sidan ta när Elias kommer hem så att han kan hjälpa till..... eller....???? Jag är förvirrad och / eller lat - jag vet inte..... 

Bye!