För många år sedan, när jag jobbade på en skola hemma i Karlskoga, började det en tjej på jobbet. En jättehärlig och rolig tjej, som jag efter ett tag blev nära vän med. En vän som kommit att betyda jättemycket och som jag haft så otrolig stöttning av under jobbiga arbetsdagar och andra stunder i livet. Hon fick, när hon började på skolan, den bästa möjliga starten med det bästa arbetslaget och den bästa "extramamman". Jag tror hon skulle hålla med mig i detta.

Hur som, jag har alltid önskat att jag skulle ha turen att hamna i samma situation, om det var så att jag flyttade från min familj och fick börja på ett helt nytt jobb där jag inte kände någon. Jag har inte tänkt på detta på länge, men plötsligt idag slog det mig att jag nästan befinner mig i samma sits som hon gjorde för så många år sedan. Jag har börjat jobba på en (nästan) ny skola, har ett jättebra arbetslag, många bra arbetskamrater, och faktiskt en arbetskamrat som jag kan prata med. Idag, en stund efter konferensen, satt vi och pratade om jobbet och diverse annat, och det var så himla skönt att känna att någon bryr sig och lyssnar. Någon som hejar på mig och någon jag kan gå till när jag behöver. Är jättetacksam för det.

Nu kan ingen riktigt mäta sig med T i Karlskoga. Hon är helt otrolig på att peppa, lyssna, och få en att må bra. Inte konstigt att hon är favvo-läraren på skolan. Men, det är så skönt att veta att det faktiskt finns en person i min närhet som påminner om T. Ska inte nämna några namn så att ingen blir stött, men tror att de som känner personerna vet vilka jag talar om.

Så, tack för pratstunden idag! Och tack, alla roliga arbetskamrater, för skratten!
Bye!