Jag har funderat på det här med husköp. Jag kanske tar lite för lätt på att köpa hus då jag inte tycker att det är en jättejättestor sak egentligen. Alla behöver någonstans att bo, och då har man rum, lägenhet, radhus eller villa att välja på. (Eller, har jag glömt något?) Att köpa sig en bostad innebär att man väljer ett ställe att bo på. Om man av olika anledningar inte kan bo kvar i sin bostad kan man sälja och flytta. Ingenting mer med det. Visst, jag kan hålla med om att själva flytten kan vara jobbig, men mest då det är så mycket som ska packas ner, flyttas på och packas upp, men ingenting som hindrar ett bostadsköp. Och, flytten är ett ypperligt tillfälle att göra sig av med allt gammalt s**t som bara ligger och ligger, så jag ser bara det positiva i det hela.

Istället kan jag tycka att bygga hus är en mycket större sak. Om man väljer att låna pengar till husbygge, bygga ett nytt hus från skratch, leva mitt i bygget eller med bygget, så är det ett större åtagande. Att bygga, allt vad det innebär, kan tära på relationer och en själv beroende på hur mycket man väljer att själv vara involverad i det hela. I dagsläget skulle jag inte alls vilja låna pengar till att bygga hus då vi har fullt upp med att få vardagen att gå ihop. Men som sagt, att köpa hus ser jag inga som helst hinder med. (Ja, förutom de där 300000:- förstås.) 
 
Jag kanske är naiv i mitt hustänk, och jag vet att många andra tar det på mycket större allvar. Jag vet bara att vår familj behöver mer yta att bo på, småkillarna behöver mer yta att leka på, och att jag skulle trivas så mycket bättre i något eget som jag och gubbsingen har valt oss, istället för där vi är nu. Gubbsingen och jag har pratat om det här med husköp och tycker faktiskt samma lika, och vore det upp till oss så skulle vi flytta till huset vi har spanat in. Det är ett boende som skulle passa vår familj perfekt, ingenting mer än så. Är jag alldeles för naiv???  

ByeBye!