Ibland borde man kanske ta och lyssna till sina egna råd? Det är så lätt att hamna i en ond cirkel där man inte längre ser vad som är viktigt för en, eller där man inte längre orkar prioritera det som är viktigt, och istället rullar den onda cirkeln på utan att man får stopp på den.

Härom veckan pratade jag med en kollega om arbetsbördan vi har, och vad vi ska göra när vi inte längre orkar med den (då på grund av olika saker; exempelvis själva arbetsbördan, privatlivet, ekonomin, förluster eller vad det nu är som kan ställa till det). Det jag kom fram till var att man måste strunta i jobbet och koncentrera sig på sig själv istället, för det måste vara det man ska göra när man inte orkar längre. Eller? Det är ingen som egentligen tackar en för att man sliter ut sig på jobbet, och i slutändan inte orkar med alls längre. Inte är det eleverna som tackar en om man jobbar trots att man är nästintill slutkörd och inte orkar längre, nej de vill har rast eller håltimma istället för lektioner. Inte heller är det chefen som tackar en för att man jobbar trots att man egentligen inte orkar, det är det chefen förväntar sig att man ska göra: att utföra sina arbetsuppgifter.

Missförstå mig inte nu när det gäller min chef. Jag är jättenöjd med min nuvarande chef och hon är en av de bästa cheferna jag har haft sedan jag började jobba. Visst har hon för mycket att göra ibland så att man knappt hinner träffa henne, men hon är ruskigt duktig på att ta elever, ta tag i samt följa upp situationer som uppstår i vardagen. Riktigt bra. Däremot är det nog vanligt att chefer glömmer bort att berömma och ge feeback, då de själva har fullt upp med sin vardag.

Det som fått mig att fundera kring detta på sistone, förutom samtalet med min kollega, är att en person jag känner har fått en stroke. Personen är en helt underbar person; snäll, omtänksam, frisk, lycklig och harmonisk, en person som älskar friluftsliv, att resa och hjälper andra människor. En person som gick i förtidspension för att kunna njuta av livet och som verkligen förtjänar det allra bästa. Trots detta har världen plötsligt helt förändrats för denna person, vilket är helt orättvist. Om det plötsligt, bara så där, kan hända denna person - vad är det då som säger att det inte kan hända mig????

Jag måste börja omprioritera i mitt liv, och jag tror att det är många andra med mig som också borde göra det. Nu har jag bara fyra veckor kvar att jobba, sedan ska jag vara hemma i minst ett år och pyssla om det som är det viktigaste här i livet; mina barn (tänkt att de snart är två! jösses!!!), gubbsingen, huset, familjen, mina vänner och mig själv. Återigen borde jag kanske omprioritera även här då jag själv alltid hamnar sist på listan, men det är så mycket enklare sagt än gjort. Samtidigt, det är något som jag måste göra för att orka med allting - för i slutändan påverkar vi varandra och är jag trött, mår dåligt och inte orkar, ja då mår hela familjen inte heller bra....

Lite djupa funderingar så här på morgonkvisten. Ute skiner dock solen, det är blått på himlen och jag ska bara sitta och njuta på vägen in till jobbet. Njuta av våren och försöka komma på hur jag ska finna mer egentid i vardagen.
Bye Bye!