Jag har sett det hos vänner och bekanta genom åren, men här hemma har vi aldrig hamnat i den situationen. Förrän nu. När Elias och Simon var små behövde vi inte oroa oss för att de skulle öppna dörren för att smita ut, upp på övervåningen eller ner i källaren. De hade inget intresse av det och vi behövde då aldrig heller vrida på handtagen. Förrän nu. Noel är en utbrytarkung och om ytterdörren är olåst öppnar han dörren och smiter ut. Handtagen till toaletten nere, till källartrappen och trappen upp har vi som sagt fått vrida upp så att han inte kan öppna dörrarna.

 

Jag trodde nog att det var lugnt nu, tills jag idag såg Noel dra en stol fram till toalettdörren, klättra upp på stolen och börja rycka i handtaget. Åh nej, säger jag bara. Nu lyckades han ändå inte trycka ned handtaget så att han fick upp dörren, men det är nog bara en tidsfråga innan han kommer på hur man ska göra. Samtidigt som jag ser faran med att Noel lär sig hur han ska göra för att öppna dörren (och jag tänker då främst på dörren till källartrappen där han kommer att rasa rakt ner om han försöker klättra ner själv), samtidigt tycker jag att det är så coolt att han är så pass kreativ, påhittig och löser problemen. Däremot är det skönt för både Elias och Simon att kunna gå på toaletten i lugn och ro och slippa få sin lillebror instormandes då han också vill vara med.

 

Älskade sötnöt.

 

 

 

 

Idag, söndag, har vi mindre roligt väder här hemma då det är blött och grått med regnskurar då och då. Elias har följt med kompisen G och hans familj till leklandet och kommer att ha en toppendag där. Simon har varit iväg och matat lite fåglar med sin pappa, samt handlat, så de har fått lite egentid. Jag, ja jag ska sätta mig och läsa vidare om språkstörning (lite egen fortbildning) nu när Noel sover lunch. Sedan får vi se vad resten av dagen bjuder på. 

 

Hoppas ni har en bra söndag!

Bye for now! 

 

Förra fredagen upptäckte jag en lapp på förskolan där det stod att flickor och pojkar födda -08 och -09 kan få börja spela fotboll här i byn. Åh, så kul! Både Elias och jag har sett fram emot det. I söndags var vi in till Valbo och köpte benskydd, och idag var det äntligen dags. Det var en ombytt och klar Elias som mötte mig i dörren när jag kom hem från jobbet, och det var en uppspelt och förväntansfull Elias och mamma som åkte iväg till allra första fotbollsträningen som började kl.17.30. (Jag slutar kl.17 på onsdagar så lite tight om tid kommer det att bli framöver, men det får gå.)

 

Själva träningen gick jättebra, även om det var hur många flickor, pojkar, mammor, pappor och syskon som helst på IP. Då det är så många barn som vill spela fotboll delades barnen in i en grupp -08or och en grupp -09or, och 09-orna delades i sin tur in i ytterligare två grupper. Första träningen bestod av uppvärmning, sedan passa bollen till varandra i grupper om fyra, skjuta på mål och slutligen match. Elias var jätteduktig och sprallig, och jag kunde inte låtas bli att dras med då jag hjälpte till där jag behövdes. Så kul! (Tyckte både Elias och jag.) 

 

Vår fotbollsspelande kille idag: 

 

 

 

 

Kul var även att kompisen G också testar på att spela fotboll och var där idag. Elias såg direkt att G hade fått fotbollsskor och vill såklart ha egna fotbollsskor han också, så vi måste kolla upp vad det ska bli för några. Får se om vi hinner köpa ett par skor till träningen nästa onsdag, eller om Elias får träna några gånger till i gympaskor så att vi är säkra på att han verkligen vill fortsätta med fotboll framöver och inte ångrar sig. Jag hann i alla fall idag svänga förbi Stadium Outlet och köpa träningsjackan till Elias och han blev jätteglad för den. (Dock är den lite stor då minsta storlek var stl.128 och Elias egentligen har stl.122. Men, han växer i den.) 

 

På väg till träningen idag frågade jag Elias om jag fick vara med på träningen och hjälpa till om så behövdes, och jag blev så glad när han svarade att han vill att jag ska vara hans tränare. Tänk så kul att få spela fotboll ihop med Elias, samt att få den tiden ihop. -09orna har dock redan tre tränare, och även om jag också får vara med och hjälpa till så är det snarare -08orna som behöver hjälp. Nu har jag sagt att jag gärna är med som hjälp på träningarna men inte vill ta något ansvar, men vi får fundera lite på det till nästa vecka. Om jag ska ta på mig ansvar och börja träna -08orna vill jag så klart att Elias ska vara med i det laget och spela då det är för hans skull jag gör det. För Elias del spelar det ingen roll i vilket lag han spelar då han har kompisar i båda lagen. P tycker att jag ska hoppa på och börja träna -08orna, vilket känns kul. Och, det var skönt att vara ute idag. Så, vem vet hur det blir. Oavsett så säger jag: Välkommen fotbollsträningar och livet som fotbollsmamma!         :) 

 

Bye! 

 

När jag i torsdags, förra veckan, hämtade killarna på förskolan berättade en av fröknarna att det inte hade varit någon bra dag för Elias. På skogsutflykten hade Elias knuffat en av sina förskolekompisar när kompisen var på väg att klättra upp för en sten, och väl tillbaka på förskolan hade Elias (trots att han blev tillsagd att sitta i soffan och vänta på fröken) gått och slagit till samma kompis i magen. Elias! Slagits! Två gånger! När jag lyssnade till fröken gick luften ur mig och jag har nog aldrig varit så besviken på Elias som jag var då. Visst blev jag arg, men mest besviken och det var besvikelsen som Elias fick se. 

 

Idag, måndag, när jag hämtade killarna berättade en annan av fröknarna att Elias återigen hade haft en mindre bra dag. Igen??? Elias var hemma med halsont i fredags och sedan har det varit helg, och sedan i torsdags har vi pratat om det här med att man inte ska slåss. Men, idag har det hänt igen. Nu slog han inte någon idag, men istället hade han tagit och hällt ut alla pärlor på bordet som en förskolekompis hade kämpat med att trä på ett halsband. Elias! Förstört! Igen! Just nu känns det jättekonstigt alltihop, och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det hela. Elias vet mycket väl att han har gjort fel, och han blir ledsen när vi pratar med honom. Men, ändå gör han (nästan) samma sak igen?  

 

Idag har vi åter pratat med Elias om att han aldrig får slå någon, aldrig får förstöra för någon, och aldrig får reta någon. Både i torsdags förra veckan, och idag, hade förskolekompisarna retat Elias och tillslut hade han inte orkat längre vilket resulterade i knuff, slag och att förstöra. Och visst, jag förstår honom. Men, han får ändå inte bråka, slåss och förstöra, även om han tröttnar. Elias är äldst på sin avdelning och alla som retar honom, som han sedan ger tillbaka på, är yngre och mindre än honom, så det är inte ok. Inte på något sätt. Nu är frågan hur han ska komma ihåg att inte reagera som han har gjort hittills. Vi har försökt säga åt honom att han ska svara med: 

"Äsch, jag stuntar i vad du säger."  

eller 

"Om du inte är snäll vill inte jag leka med dig." 

 

 

Sedan ska jag erkänna att jag också fick mig en tankeställare idag. När jag frågade Elias vem han har sett förstöra, knuffas och slåss, vem det är han gör samma lika som, fick jag svaret "Han den där i Alfons.". Aldrig hade jag trott att filmen som vi såg på bio för två helger sedan skulle påverka honom så! I Alfons Åberg-filmen var det en större kille som bråkade med alla som var mindre än han själv, han knuffades, förstörde och skrattade åt alla andra. Och, nu när jag tänker på det så är det precis det Elias har börjat göra. Så, förutom att prata om hur man ska vara mot andra människor har vi även pratat om att det som händer på film är film, inte alls verklighet. Att han måste förstå att vi aldrig kommer att kunna gå på bio och se filmer om han tror att man kan göra som på film.   

 

Under dagen, innan jag hämtade killarna, hade jag och grannkompisen E's mamma bestämt att killarna skulle få leka efter förskolan. Min spontana reaktion, efter att jag hämtat killarna, blev att om han bråkar med kompisar på förskolan ska han inte leka med några kompisar hemma. Det blev så idag och killarna får leka imorgon istället. Nu är frågan om det var rätt konsekvens eller ej. P och jag har diskuterat det här med konsekvenser och tycker olika. Egentligen spelar det ingen roll om vem utav oss som har rätt, eller om det finns något 'rätt' i frågan. Det jag känner är att jag inte vill att Elias, Simon eller Noel ska växa upp utan att förstå att deras ageranden får konsekvenser, att de växer upp och tror att de får göra som de vill. Jag har under åren jag har jobbat sett alldeles för många ungdomar som tror att de får bete sig som de vill och att de kan fortsätta med sitt beteende precis som de vill. De ungdomarna kommer att krocka med verkligheten en dag. Det kommer inte att bli så för Elias, Simon eller Noel, men det är svårt det här med konsekvenser. Och, det är svårt när man som föräldrar tycker olika. Vid middagsbordet frågade jag Elias vad han tyckte skulle bli konsekvensen av hans agerande, och hans förslag var att han inte skulle få spela på iPad'en i en vecka. Vem vet, det kanske fungerar? Det är Elias förslag, det är han själv som har valt det, och det är lätt att påminna honom om varför han inte får spela. Om man nu ska ha konsekvenser. Åh, så jag hoppas att detta är en snabbt övergående fas. 

 

Det är bra att Elias teckning på kylskåpet finns där med ett hjärta på och väger upp allt det jobbiga:  

 

 

 

 

Trötthet i kombination med diskussioner där vi tycker olika, P och jag, slutar oftast inte bra och ikväll har jag inte orkat med så mycket. Vi hoppas på en ny och bättre dag imorgon. En trött, besviken och ledsen mamma säger nu,

 

Nighty-Night! 

 

Det är så kul att få följa Noel och hans utveckling. Jag vet inte om det är så, eller inte, men jag upplever att han har snappat upp saker och ting mycket tidigare än både Elias och Simon gjorde när de var små. Och visst, helt omöjligt är det inte med två storebröder som banar vägen för honom. 

 

När vi kommer hem från förskolan, affären, eller om vi bara har varit ute och lekt, tar vi av oss ytterkläderna (såklart) och det coola är att Noel har blivit jätteduktig på att stoppa ner sin mössa och fleecetröja i sin korg. Vi har alla i hallbänken en varsin korg med vantar, mössor, raggsockor, halsdukar/halskrage etc vintertid (på sommaren är korgarna fylllda med kepsar etc) och Noel ser varje dag sina storebröder stoppa ner sina kläder i korgarna - och gör samma sak, han också. Han sätter sig på knä, drar ut sin korg och stoppar ner sina kläder. Älskade sötnöten. Att fånga honom med kameran när han sitter där har dock varit svårt då det går så snabbt, men jag har försökt att föreviga det i alla fall. Som sagt, sötnöten. 

 

Kort tagna i helgen: 

 

 

 

 

Vi måste dock köpa nya korgar till hallbänken snart. Korgarna, speciellt Simons korg, har blivit ett klösträd och den ser inte alls fin ut.... 

 

Nu, medan P sitter och skriver en ansökan i soffan, ska jag sätta mig och läsa in mig på Genetik samt Atom- och kärnfysik. Det är inte alls länge kvar innan 9orna slutar grundskolan, och vissa behöver all push och pepp de kan få. Så, vad gör man inte för sina elever!?! 

 

Hoppas ni har haft en bra måndag! 

Bye! 

 

Idag har P och jag varit iväg på allra första bion med Elias och Simon på Filmstaden inne i stan. Så mysigt! Elias har tidigare blivit tillfrågad om han vill följa med kompisar på bio, men då jag ville att första gången skulle vara tillsammans med familjen har han fått vänta. Men, idag så. Idag har vi varit iväg och sett Vem lurar Alfons? Så mysigt att först köpa biljetter, popcorn och festis till, för att sedan sitta och mumsa och kika på filmen. 40min var perfekt längd på filmen. Två nöjda killar hade vi sedan. (Nöjd mamma och pappa också för den delen.)         :) 

 

 

 

Medan vi var på bio var farmor snäll och mötte upp oss på stan och tog en promenad med Noel så att han kunde sova i vagnen. Tack snälla för hjälpen! 

 

Trots sovmorgon är det en trött mamma här idag som dessutom börjar bli förkyld och få igentäppta bihålor. Jobbigt. Så, nu väntar en stärkande kopp kaffe och efter det lite mer filmmys i soffan, tror jag. 

 

Hoppas ni har en bra skön söndag! 

Bye! 

 

Sedan Elias fyllde 6år har han fått jättefina födelsedagspresenter av alla som har firat honom. Han har varit jättenöjd. När vi i helgen var hemma hos mummu och ukki frågade de vad Elias önskade sig ytterligare, och han svarade då att han vill ha skridskor som man kan åka på nu när isen har smällt undan. Sagt och gjort, ukki klickade hem en beställning och paketet hämtade jag ut nu i veckan här hemma. Gissa om Elias var glad då han fick öppna paketet imorse och såg sina nya röda snygga tuffa inlines! De åkte på direkt, tillsammans med skydden, och sedan har han åkt inlines på altanen och på uppfarten. 

 

 

 

När killarna ändå var ute passade P idag på att spola rent uppfarten på grus och annan smuts, så nu kan Elias åka inlines så mycket han vill. Granntjejen M var också över en stund på förmiddagen och åkte på sina inlines. Simon, han tycker det är lite orättvist att bara Elias får åka inlines och längtar tills han ska fylla sex år. Noel, han var nöjd då han fick sitta på trehjulingen för första gången och ta sig fram på den.        :) 

 

 

 

Tack, mummu och ukki! Det blev en jättebra present! 

Bye! 

 

Sedan i måndags kväll har jag haft en massa tankar som snurrar runt runt i huvudet, och om vartannat blir jag glad och om vartannat ledsen. Vi kikade på hus i måndags eftermiddag, och trots att det behövs en total ytrust så är det ett hus som faktiskt kanske är ett alternativ för oss då den är så pass stor som vi önskar, skulle efter ytrusten bli ett jättefint hus, har en härlig tomt, ligger i slutet av en gata intill skogen (perfekt för killarna att leka i), och den kostar en bråkdel av hus vi tidigare har kikat på. Nu har vi varit inställda på att köpa ett relativt nytt hus för att just undvika att bo i ett gammalt hus som kräver rust, men i det här fallet väger priset över.

 

Så, vad är det som får mig att tveka? P är helt såld på huset och skulle kunna köpa det så snart vi får vårt hus sålt. Jag däremot har nog rotat mig där jag bor nu, har jag upptäckt. För sju år sedan flyttade jag hit helt och hållet efter att först ha bott med P i vårt hus, sedan jobbat i Karlskoga i ett år, för att sedan veckopendla i ett år. När jag flyttade hit till slut gjorde jag nog det med inställningen att jag inte kommer att flytta tillbaka hem igen, och därmed började jag rota mig här. (Kan man säga så?) Jag älskar huset som vi bor i (trots att det verkligen är för litet för oss), och jag tycker att det är lite charmigt att killarnas farmors pappa har byggt huset (samtidigt som både P oh jag har längat efter att hitta ett hus som är 'vårt' från början). Sedan tror jag att huset har blivit viktigt för mig då det faktiskt är här Elias, Simon och Noel har bott ända sedan de föddes. Det är här minnena finns. Det här är huset de hittills har vuxit upp i. Det är även här Elias och Simon har sina kompisar, kompisar som även jag tycker så mycket om. Att jag sedan älskar min arbetsplats, älskar mina arbetskollegor och älskar mina vänner här gör att en flytt känns svårt. Jag som sett fram emot att verkligen börja jobba nu efter all mammaledighet, engagera mig i projekt, plugga vidare (specialpedagogik), och sätta mig in i allt fackligt då jag blev vald till platsombud för Lärarförbundet på min arbetsplats i januari. 

 

Men, och det finns så klart ett Men. En flytt skulle å andra sidan innebära att vi hamnar ett stenkast från mina älskade föräldrar, och hur många gånger har vi, både P och jag, inte längtat efter att kunna be dem om hjälp med olika saker!? En flytt skulle inte innebära att vi kommer att hänga hos mina föräldrar varje dag: med vardag, jobb, skola, fritidsaktiviteter, kompisar, middag, varva ner tillsammans i soffan varje kväll etc, innebär det att vi kan ses oftare men framför allt innebär det att vi kommer att ses enklare. Vi skulle slippa de där fyra timmarna i bilen, för att inte glömma all tid för packning, som vi nu lägger ner när vi ska åka iväg till mummu och ukki. Vi skulle även få närmare till killarnas kusiner, och när kusin O kommer och hälsar på mummu och ukki skulle vi alltid vara där. Han skulle till och med kunna komma och hälsa på oss om det var så. En flytt skulle även innebära att vi/killarna faktiskt skulle kunna träffa sin vanhamummu så mycket oftare och det skulle vara värt så mycket. Inte minst för henne. Jag har de senaste åren saknat att kunna åka iväg till min kära mormor och morfar i några timmar för att bara sitta och prata en stund, och då morfar gick bort för ett år sedan känns det ännu viktigare att få tid med mormor nu. Vänder man dock på steken blir avståndet till killarnas farmor istället mycket längre, det blir till att packa och åka flera timmar åt andra hållet, vilket såklart blir fel. Så, det vi vinner å ena sidan förlorar vi å andra. 

 

Till en början kände jag ingen större press när vi pratade om huset, P och jag, då huset vi har kikat på har varit ute till försäljning i över ett år och blir troligtvis kvar ett tag till. Vi skulle lätt kunna fundera i ett år och se vad vi känner. Men, det slog oss här i tisdags-onsdags, att vi egentligen borde ta ett beslut om husköp/husförsäljning nu under våren och helst flytta in i juli-augusti då Elias ska börja För-ettan till hösten och det allra bästa vore att låta honom börja i den klassen som han sedan ska gå i i x antal år. Att låta honom börja i För-ettan här, få kompisar, börja med fritidsaktiviteter, rota sig ännu mer, och sedan rycka upp honom efter ett år - visst går det men det är inte det bästa för Elias. Simon och Noel är så pass små, i jämförelse med sin storebror, så de accepterar en flytt enklare även om det så klart blir en omställning även för dem. Men, Elias.... Så, med det i åtanke känner jag mig pressad. 

 

Det är mycket som snurrar runt runt nu. Får vi sova på saken kanske vi känner att huset vi tittat på inte alls är ett alternativ för oss. Eller, så är det vårt hus vi har hittat. Det kanske är fel att skriva ner tankarna här, men samtidigt är bloggen ett ställe där jag just kan försöka sortera mina tankar, att få ner dem skriftligt och få lite översikt, och nu är de här. Just nu snurrar säkert en massa tankar även på annat håll och mina kära föräldrar, som säkert är i chocktillstånd just nu, håller nog på att processa och tänka över det här, de också. Vi har i alla fall talat med banken och satt bollen i rullning, så får vi se vart det slutar. 

 

Oavsett var vi hamnar, eller om vi blir kvar i vårt hus och bygger ut, så är det viktigaste så klart att vi får bo tillsammans. Det stämmer, det där ordspråket - Home is where the heart is. 

 

 

Slut på tankar för den här gången. 

Nighty-Night! 

 

 

 

 

Idag är första gången som Noel har fått vara ute själv på altanen tillsammans med sina storebröder och dona. (Jag stod i fönstret och höll koll hela tiden.) Och, gissa om han var glad! Med jämna mellanrum vinkade han glatt åt mig där jag stod, och sedan gav han ifrån sig glädjetjut. Sötnöten. Nu längtar vi bara tills allt snö smälter undan och det blir vår. Sportlovet är snart slut, så nu får våren gärna komma.

 

Nu lite enkel strofanoff-lunch till killarna innan vi far in till stan för lite lek igen. Måste hinna med att handla på ICA Maxi också då det är slut på nästintill allt (känns det som) i både skafferi och kylskåp. 

 

 

Hoppas ni har en bra fredag! 

Bye! 

 

 

 

 

- Mamma vet du, jag vaknade klockan fyra och var alldeles upprörd i natt. 

- Upprörd? Menar du upprymd? (orden förklaras)

- Ja, upprymd! 

- Och, när du hörde oss komma och sjunga på morgonen? (jag visste att han var vaken där han låg i sängen och väntade)  

- Då log jag!  

 

 

Då har Elias äntligen fyllt 6år! Som han har längtat. Store älskade killen. Efter att på morgonen ha firats i sängen med sång och födelsedagspresenter, sedan haft disco-kalas tillsammas med sina kompisar med massa musik, dans, studs, spring och lek, samt dörrvakt som har hållit koll, för att avsluta kvällen med att firas av farmor och hennes C med middag och ytterligare presentöppning, var det en jättetrött men åh så nöjd kille som somnade i soffan framför Melodifestivalen ikväll. Älskade älskade Elias. Tänk att du har blivit så stor. Tiden går alldeles för fort..... 

 

Disco-kalaset i bilder: 

 

 

 

Ska avsluta med att erkänna att jag igår var så ledsen på Elias så att jag allvarligt funderade på att hoppa över att fixa inför kalaset. Under hela året som gått har Elias gnällt och nästintill gråtit vid minsta lilla motgång, och speciellt när jag har varit med: ingenting har passat och det har varit gnäll gnäll gnäll gnäll. Igår tröttnade jag då han återigen gnällde och inte ville alls. Så otacksamt med tanke på att det är för hans skull som vi har tokröjt i källaren efter vår pellets-miss, och lagt ner många timmar för att hinna få klart allting till idag. Idag, efter kalaset, kröp Elias upp i min famn i soffan och sade 'Tack mamma, för att du orkade fixa med kalaset även om jag gnällde igår.'. Sötnöten. Bara det gjorde det värt det hela. Det, och att se hur lycklig och nöjd han varit idag.       :)

 

Om P och jag hamnade utmattade i soffan efter denna dagen. Japp. Men, det var det värt.        ;)

Nighty-Night! 

 

När killarna fick byta förskola nu efter jul önskade P och jag så innerligt att vi hade gjort rätt val och att allting skulle bli bra. Jag är rädd att vi har gjort fel, för det känns inte alls bra i magen. Det är små saker, som vi egentligen inte kan sätta fingret på, som gör att det inte alls känns bra, samtidigt som vi bara har gått en månad på nya förskolan och mycket kanske kommer att kännas bättre sedan. Men oavsett, vi har inte fått den bästa starten. Tyvärr. 

Idag när P hämtade hem Noel på förskolan, och när jag kom hem efter min långa arbetsdag, hade Noel sin body på sig som han har haft idag - men oknäppt och hängande över byxorna (istället för knäppt och nedstoppad i byxorna som den ska vara). Han har gått så hela dagen på förskolan då han hade spår av dagens lunch på hela bodyn ända ner till knapparna. Varför klär man inte på barnen de kläder de har??? Varför bara lämnar man bodyn hängande sådär??? Jag vill att Noel ska ha body på sig av främst två anledningar; för det första har vi två kalla månader framför oss och med en body på kan Noel inte frysa/bli kall om magen och ryggen då han inte hela tiden kan gå och dra upp sin tröja som han annars gör, och för det andra kan han heller ej med body på dra av sig byxorna och därefter försöka dra av blöjan som han också gärna gör. Därför body. 

Nu är jag en sådan där jättejobbig mamma som fröknarna suckar över, jag vet precis hur jobbig jag är, men jag tycker att det handlar om att som personal kunna vara flexibel och tillgodo se barnens (i det här fallet mammans) olika behov. Jag gör det på mitt jobb. Och, gör man det utan att göra en grej av det så blir det heller inget problem. Jag vet nämligen att personalen på nya förskolan inte vill att barnen ska ha bodys då det tar tid och kraft för dem när de ska byta blöja. Barnen får heller ej ha Up&Go-blöjor då personalen vill kunna byta blöja när barnen står upp och slippa ta av byxorna. Ok. Då vet jag, jag hör vad de säger. (El, de har egentligen inte informerat oss om det utan det var P som snubblade över en gammal artikel i lokaltidningen och läste det där.) Men, jag håller inte med. När försvann föräldrarnas rätt att klä sina barn i vilka kläder de vill? När började förskolan styra klädvalet? Valet av blöja? Om det bara är jag av småbarnsföräldrarna som inte håller med är det bara ett barn, en mamma, som personalen behöver ta hänsyn till och knäppa en body på i några månader till. Är det verkligen så jobbigt? Om det är det, då måste det tas upp som en arbetsmiljöfråga på förskolan och sedan måste beslut tas utifrån det. Den informationen, att barnen inte får ha vilka kläder de vill, eller blöjor för den delen, är i sådana fall något som förskolan behöver informera om gärna redan när man funderar på att välja förskola. På förra förskolan var detta aldrig något problem och både Elias och Simon hade både bodys, samt Up&Go-blöjor då de inte tyckte om de andra efter ett tag. 

Att sedan Elias, som inte har haft vila efter lunchen på två år på förskolan, nu åter måste vila med de andra barnen som är yngre (han är enda -09an) är också jättekonstigt. Han är fem år. Sex år nästa helg! Jag har frågat Elias om han inte istället kan hjälpa till att duka av borden eller göra något annat, och han har i sin tur frågat fröknarna (som då säkert tycker att jag är en jobbig mamma som kommer med sådana frågor/krav), men de har sagt att det är vila som gäller. Vad hände med läroplanen, att utgå från barnens behov och förkunskaper, och låta barnen utvecklas från sin nivå??? Det måste gå att lösa. Personalen måste kunna vara lite mer flexibla nu när de har fått en -09a på avdelningen. Om inte personalen på vår avdelning får till det och kan anpassa för Elias hoppas jag att Elias får gå över till intilliggande avdelning och vara med på uppevilan med de barnen. 

Så, här ligger jag och är frustrerad och kan inte sova. Hur ska jag ta upp detta med personalen? Det känns nästan enklare att gå och prata med rektorn då jag inte har någon koppling till henne och därmed inte behöver komma på kant mer än nödvändigt med killarnas fröknar. Och, om jag pratar med dem, kommer det gå ut över Elias, Simon och Noel då på något sätt? Det vill jag inte alls och jag hoppas att fröknarna är så pass professionella så att de kan vara bra med killarna oavsett vad de tycker om deras jobbiga mamma.  

Nej, nu har jag fått skriva av mig, nu måste jag försöka sova. Hoppas att frustrationen lägger sig, och huvudvärken. Imorgon klär vi på Noel en body igen. Jag har förstått budskapet. Förstår de mitt tro? 

Nighty-Night! 

Elias har tappat sin första tand! Eller, egentligen är det hans andra tand, men då jag och P blev snuvade på den första och inte fick vara med när han tappade den känns detta som den första tanden Elias tappat. Och, detta är stort! (Speciellt för mig och P.) 

 

Igår kväll, efter att Elias och Simon hade gått och lagt sig, kom de efter en liten stund tassande ner igen då Elias ville dra ut sin tand då den var så lös. I flera dagar har han varit orolig för att han ska svälja tanden när han äter, eller bita på den när han äter och missa att den ramlar ut, eller tappa den när han sover, så för att slippa oroa sig gjorde han ett försök att dra ut den igår. Trots mycket vickande och pillande på tanden, och efter många fotografier för att föreviga detta, ville tyvärr tanden ändå inte släppa och Elias fick gå och lägga sig med sin lösa tand. Både P och jag har tyckt att det ser lite läskigt ut när Elias har vickat på sin lilla tand, men samtidigt stort då det är ytterligare ett tecken på att han börjar bli stor. Simon, han har varit nyfiken och velat se det hela, han också, och sympati-vickat på en 'lös' tand som han har. Sötnöten.  

 

 

 

Hursom, idag har Elias fortsatt vicka på sin lösa tand och till slut sade han att han var redo att dra ut sin den och vips så hade han den i handen. Gissa om vi hade en nöjd Elias här! Och, åh så kul det var att få vara med när han tappade sin första (andra) tand! För mig är det som sagt jättestort och när Elias tappade sin första tand och jag gick miste om det blev jag jätteledsen, så pass att jag nästan började gråta, då jag så gärna hade velat vara med om det. (Ja, jag vet att jag är fjantig men vissa saker är jätteviktiga för mig. Speciellt små steg i killarnas utveckling.)  

 

 

 

  

Nu får vi se om vi behöver kontakta tandläkaren då den andra tanden som ska komma upp redan har tittat upp bakom på något sätt. Jag hoppas att den kommer att rätta till sig och finna sin plats själv allteftersom Elias växer, så vi får se. Nu har Elias i alla fall sin efterlängtade glugg. Och, om cirka två veckor fyller han hela sex år. 

 

Bye! 

 

Vilken underbar vinterdag vi har haft idag! Snö, sol, bara -1grad kallt, glada killar och ett fint mysigt Hemlingby. Så skönt och så roligt!

 

I förmiddags packade vi oss in i bilen och åkte iväg till Hemlingby så att bland annat Elias skulle få prova sina nya skridskor som han har fått. Hela veckan har Elias tjatat om att han vill ha nya skridskor, och då vi sade att vi inte skulle köpa några till honom denna säsongen utan istället låna ett par blev han jätteledsen då han verkligen har sett fram emot att åka skridskor. Hela veckan har han sett barn åka på skridskoisen på stora lekparken, den intill förskolan, och hela veckan har han då blivit mer och mer sugen på att prova på. Då P i förrgår ändå kom hem med nya skridskor till honom var lyckan total. Oj, så glad han var! Desto mindre glad var han igår då vi inte hann ta oss iväg till någon is så att han fick prova sina nya skridskor. Men, idag så.  

 

Lite kul är att Elias imorse sade att han säkert kunde åka skridskor då han visste hur man gör efter att ha tittat och studerat de andra barnen under veckan. Sötnöten. Om han bara hade vetat hur vingligt det skulle bli idag. Men, skam den som ger sig. Desto mer han åkte, Elias, desto säkrare och säkrare blev han. Ge det några helger till så kommer han nog lära sig åka så smått. Trots att han ramlade om och om och om och om och om och om och om om om om om igen, så gav han aldrig upp, Elias, utan tyckte hela tiden att det var jättekul med skridskor - och det är det viktigaste. Simon, han var Bambi på hal is, men lika nöjd ändå att ha fått prova på det här med skridskor han också. 

 

Ett bildregn från vår dag i Hemlingby. 

 

 

Noel, han sov gott en stor del av dagen nedbäddad skönt i dubbelvagnen. Han fick en stor dos av frisk luft, vilket var jättebra då han har åkt på en jobbig hosta samt feber, och frisk luft ska vara bra för slemhinnorna i luftvägarna. Så synd att han har blivit förkyld då vi annars verkar ha klarat oss från magsjukan allihopa (peppar peppar). Lite lek i Hemlingby orkade han dock med innan vi for hem, men efter det blev det en lugn kväll här hemma då vi inte ville att han skulle anstränga sig för mycket och börja hosta. Stackars liten. Räknar med Vab imorgon igen, men med en annan kille och annan sjukdom. Så, skönt ändå att ha fått en mysdag med familjen idag och fått samla kraft. 

 

Hoppas ni har haft en fin söndag, ni också! 

Bye for now! 

 

Ett vanligt kort och ett bus-kort skulle vi ta. Tänk att Noel hängde på och gjorde precis samma sak som vi andra gjorde genom att bara se sig själv och oss i iPhonen. 'Jag vet inte varför vi lipar men gör ni det så gör jag det', måste han ha tänkt. Sötnöttet är vi allihopa, allihopa, allihopa....!       :) 

 

Bjuder på dessa: 

kort tagna med min iPhone

Hoppas ni har haft en bra dag! 

Nighty-Night! 

 

Elias, Simon och Noel har matchat varandra så fint idag på förskolan. Jag kunde inte låta bli att ta ett kort på dem, sötnötterna. 

 

 

 

Inskolningen på den nya förskolan fortsätter att gå helt ok. Elias och Simon har anpassat sig redan och hittat en kompis som de gärna leker med, vilket är kul. Noel är lite tveksam till det hela och P har avsatt hela denna vecka för inskolning och vi håller tummarna att det släpper för Noel snart. Då Noel inte kommit till ro efter lunchen och kunnat sova på förskolan (de sover på madrasser vilket är en stor omställning för Noel som mestadels sovit i sin Emmaljunga-vagn) tog P idag faktiskt med vagnen till förskolan och vips sov Noel lunch i den i vilorummet. Små steg framåt är bra steg. Imorgon väntar en ny dag och vi hoppas att det inte är -14grader, som idag, så att killarna kan få vara ute i snön och leka. Åh, så de längtar efter att få leka i snön! Älskade sötnötter.         :) 

 

Bye! 

 

 

foto taget av P med sin iPhone

 

Idag har Elilas, Simon och Noel varit iväg på sin första korta dag på nya förskolan, och besöket gick jättebra. Älskade killar, de börjar bli så stora. Imorgon väntar ett lite längre besök med både lunch och vila, vilket ska bli spännande att se hur det går. Älskade sötnötter. 

 

Bye! 

 

Medan jag lagar middag, taco-måndag idag, passar Elias och Noel på att mysa till lite Pippi på iPaden. Älskade sötnötter! 

 

bild via Instagram - iamisvarld

 

Våra 48timmar i karantän är också slut, så nu kan vi åter träffa folk igen. (Hoppas hoppas att inte någon annan blivit smittad så att vi ligger sjuka imorgon istället.) 

 

Hoppas ni har en bra måndag! Och jösses, bara en dag kvar - sedan börjar jag jobba igen...... 

Bye! 

 

Det här året har gått fort. Alldeles för fort. Om en vecka har jag gjort mina tre första dagar på jobbet efter över ett års mammaledighet, och lika mycket som jag kommer att sakna mammaledigheten så ser jag även fram emot att börja jobba. 

 

Året 2014 började vi med en resa till Teneriffa tillsammans med Madde med -e, Jeppe och tjejerna, vilket var jätteskönt och roligt. Visserligen var det inte jättevarmt, men då vi fick rummen intill varandra och våra killar kunde umgås med tjejerna nästan hela tiden, och vi med J och Madde, så var det hur mysigt som helst. När jag kikar på korten slås jag av hur mycket killarna har växt detta år. Sötnötterna.  

 

 

 

 

Idag är det den 3e januari 2015 och denna tillbakablick på året 2014, som jag helst hade velat publicera på nyårsafton, blev klar idag. Jag ligger fortfarande lite efter, och det har hänt en hel del som jag har velat blogga om men som jag inte helt enkelt har hunnit med. Så, jag får helt enkelt ta allt som det kommer. Året 2014 har varit ett härligt år, även om jag känner att jag aldrig tidigare har varit så arg som jag var förra året (och detta på grund av trots och bråk Elias och Simon emellan). Nu ser jag fram emot ett nytt år och vad det ska föra med sig; om tre dagar börjar jag åter jobba och mammaledigheten är för alltid över, om fyra dagar börjar killarna på en ny förskola, och en ny spännande vardag väntar.

 

Tack 2014, för allt du förde med dig! Välkommen, 2015! 

Bye! 

 

 

 

 

 

Elias simmar! På riktigt! Och, det är så coolt! (Så stolt mamma här. Pappa också för den delen.) 

 

Ända sedan hösten 2013 har Elias gått på simskola och han har älskat det från första stund. Är det någonting han har sett fram emot varje vecka så är det simskolan. Visserligen har både P och jag tyckt att Elias i omgångar mest har lekt och plaskat på simskolan, så pass mycket så att vi har fått påminna om att det faktiskt är SIMskola han går på, inte Plask&Lek-skola. Hursom, Elias har älskat och älskar simskolan. I somras, när vi hade fått upp poolen nedanför altanen, tog han flera gånger under dagen på sig badshortsen för att bada, plaska och ta några simtag i poolen. Visst gjorde han det bland annat för att det var så varmt ute, men mest för att han helt enkelt älskar att simma. Samma sak var det uppe i stugan i somras; där simmade, plaskade och lekte Elias för fullt med sina tremänningar. 

 

Innan vi kom hit till Thailand för en vecka sedan, sade både P och jag att det ska bli spännande att se när Elias släpper taget och börjar simma utan simpuffar. Nu är vi där! Elias kan ta av sig puffarna, hoppa ner i vattnet, och simma in till kanten eller över till andra sidan poolen, om han nu vill det. Igår tog Elias och jag vår första simtur tillsammans och simmade en och en halv längd, säkert runt 40m. Åh, så coolt det kändes att han simmade där bredvid mig! Fler sådana turer kommer det att bli då P och jag har sagt att Elias nu, varje dag här i Thailand, måste simma minst en längd för att träna på att simma och bli ännu mer säkrare i vattnet. Än så länge tycker Elias att det är jättekul, så han kör på medan P eller jag håller koll. Det som känns riktigt bra är att veta att om Elias ramlar ner i vattnet så kommer han att klara sig genom att kunna simma tillbaka till kanten igen. Nu, som sagt, hoppar han mest hela tiden från kanten ner i poolen. Men, skulle han ramla så klarar han nog sig. Så coolt! Elias simmar!!!      :) 

Idag har Elias och Simon gjort sin sista dag på förskolan som de har gått på. Efter julen ska killarna börja på en ny förskola och istället för att gå på Blå kommer de att gå på Droppen istället. Det kommer nog att kännas konstigt att inte börja med inskolning på avdelning Blå efter julen, att inte parkera bilen på parkeringen där vi har stått så många gånger nu, att inte gå den lilla vägen fram till förskolan, inte gå inne på gården, och att inte lämna killarna på avdelningen som vi har tyckt så mycket om. Men, jag tror (jag hoppas hoppas verligen) att det kommer att gå bra på den nya förskolan som vi byter till efter jul, och just nu känns det faktiskt jättebra. Elias är lite ledsen då han inte kommer att få träffa sina kompisar mer, medan Simon inte riktigt förstår vad som väntar, men det var glada killar som jag hämtade hem idag och jag tror att vår resa till Thailand bidrar till det. 

 

foto taget med min iPhone

 

Beslutet att byta förskola tog vi, P och jag, då Noel inte fick plats på Blå och istället för att han ett halvår skulle gå på en avdelning som vi inte alls har höga förhoppningar om och bara ha Noel på förvaring där, började vi fundera på alternativ. Då avdelningens bästa fröken dessutom slutade efter sommarlovet, kände vi båda att det inte var något som höll oss kvar lika mycket som tidigare. Hade fröken S varit kvar hade vi säkert tänkt annorlunda. Bytet innebär också att vi slipper lämna och hämta på två olika ställen under våren, samt att vi efter sommaren fortfarande kan parkera bilen på ett ställe och lämna/hämta i samma byggnad trots att Elias börjar i förskoleklass. Om vi kan slippa att ha det stressmomentet i vårt liv så väljer vi det. Sedan tror vi, både P och jag, att det är enklare att flytta på Elias och Simon, att skola in dem nu på Droppen, än att skola in Noel på en avdelning som är helt ny för honom, utan storebröderna, låta honom gå där i ett halvår, för att sedan flytta på honom och skola in honom på nytt på nästa avdelning.

 

Jag hoppas verkligen att bytet av förskola kommer att gå bra, att vi har tagit rätt beslut, och från och med nu är det Droppen som gäller. Efter vår resa ska vi hälsa på på nya förskolan, lite för-inskolning så att killarna får bekanta sig med lokalerna, fröknarna och sina nya kompisar, och det ska bli kul. Förhoppningsvis kommer inskolningen i januari då att flyta på bra. (När jag fick veta att fröken S vikarierar på Droppen lite då och då blev jag så otroligt jätteglad och har vi tur kommer killarna att fortsätta träffa henne under sin förskoletid ändå. Gissa om P och jag håller tummarna!) Vi kommer dock avsluta vistelsen på Blå och göra allra sista dagen genom att vara med på Lucia-firandet den 12december, och jag tror att det blir mysigt för Elias och Simon att avsluta med lite lucia, mys, fika och lek med kompisarna.  

 

Bye!