Vet inte riktigt vad som är fel, vad det är som stressar mig (förutom allt det vanliga med enorm tvätthög, tvätt som ska sorteras, hus i kaos, killar som retar varandra och inte lyssnar etc etc), men oavsett vad det är har det fått mig låg. Jag har inte alls lust till något, samtidigt som jag gärna skulle vilja dona och göra saker för mig själv. Det kanske är just där felet ligger, att jag inte kommer undan och får tid för mig själv? 

 

Idag har vi haft en vanlig söndag här hemma och både Elias och Simon har lekt med kompisen E stor del av dagen. Jag tycker det är kul när killarna har kompisar här hemma, det vill jag inte alls ändra på. Däremot önskar jag att Elias och Simon, mellan varven (exempelvis när vi äter mellanmål och middag), faktiskt varvar ner och talar i vanlig samtalston och hastighet. Det händer aldrig. Jo, om jag ber, påminner en gång till, säger till igen, tjatar, tjatar och tjatar. Men, då har även min samtalston och hastighet blivit allt annat än lugn, den också, och så är middagen inte alls rolig längre. Allting är så intensivt och.... intensivt. Hur ska man göra? Är det inte möjligt längre att ha lugna middagar där man kan småprata lagom tyst och bara njuta av maten och av att bara vara? Eller, gäller det bara att acceptera läget och hoppas på att de lugna middagarna återkommer om en sådär 18år när killarna börjar flytta hemifrån? Funderar på om jag ska kidnappa P och rymma iväg någonstans i några timmar så att vi kan äta middag ihop, bara han och jag, någon gång.... 

 

Elias har för övrigt idag cyklat utan hjälm, vilket han vet att han absolut inte får göra. Han var duktig och ärlig som berättade det själv för oss, och sedan kom han med förslaget att han inte får cykla på en vecka som konsekvens. Då kör vi på det. Men, jag vill veta hur man får honom att förstå att han inte ska glömma/strunta i hjälmen? Hur ska han förstå hur illa det kan gå om han inte har hjälm? 

 

Sedan har Elias valt att inte klä på sig kläder efter väder idag, utan istället trotsat och därmed blivit blöt och kall ute, är en helt annan sak och jag bara hoppas att han inte åker på en ytterligare förkylning och får ännu mer ont i örat än han har. Får man säga att man inte vill vara hemma och vabba, och speciellt inte då Elias (för, det är mest han som trotsar) struntar i tillsägelser och som följd blir sjuk? Jag säger ingenting om att man blir sjuk och smittad av andra ibland, det hör till. Men, att exempelvis inte klä på sig ordentligt så att man blir kall, ännu mer mottaglig för elaka basiluskler och tillslut sjuk (i onödan) är inte kul. Jag vet att vissa föräldrar ser lediga dagar, även vab-dagar, tillsammans med sina barn som bonusdagar då de får spendera tid tillsammans. Jag gör inte det. Inte just idag. Jag är inte alls sugen på fler dagar med killar som trotsar, bråkar, retas och inte lyssnar. Då vill jag hellre vara på jobbet, och jag trivs så fantastiskt bra på jobbet. Imorgon missar jag tyvärr ett språkmöte där kartläggning av läsförståelse och läsutveckling står på dagordningen, och då det är någonting som jag verkligen vill vara med och jobba med känns det tråkigt att vara hemma. Jag hoppas hoppas som sagt att Elias inte blir ännu sämre nu och att vi måste vara hemma fler dagar kommande vecka, speciellt inte då Elias egentligen har sig själv att skylla. Elakt att säga så, jag vet. Men, just nu känner jag mig verkligen låg..... 

 

Nej, det är dags att krypa ner i soffan och kika på film. Imorgon är en ny dag. Vem vet, då kanske det kommer en sommarvisa och lyckliga tillrop här istället?! 

 

Hoppas ni har det bra! 

Bye!