Ikväll hände någonting konstigt. Våra småkillar är pappiga. Jättepappiga. Så snart pappa kommer hem efter jobbet är det bara han som gäller, jag får vara med på ett hörn om jag bara låter dem vara med sin pappa. Det är bara så. Ikväll när Simon såg sin pappa komma hem efter jobbet blev han lycklig som han alltid brukar bli och ville genast bli upplyft och gosa. Efter en liten stund var dock gubbsingen tvungen att sätta ner Simon på golvet då han skulle gå och ta en dusch eftersom han donat hela dagen i hangaren och ville duscha av sig allt slipdamm. Där någonstans hände någonting. Jag lyfte upp Simon för att trösta, och när gubbsingen efter en liten stund kom ner och skulle ta Simon så ville inte Simon. Inte alls. Han stannade kvar i min famn och tittade buttert och besviket på sin pappa som om han verkligen var besviken över att ha blivit lämnad en stund. Kan 1åringar bli besvikna och visa vad de känner så tydligt?

 

När det sedan var pyjamasdags och läggning var min tanke från början att gubbsingen skulle ta småkillarna så att jag kunde fixa håret ikväll, men det gick heller inte. Simon skrek sig igenom ombytet så jag fick sedan ta honom och genast slutade han gråta, lade huvudet på axeln och var nöjd. Konstigt. Jättekonstigt. Jag vet inte vad han har fått för sig ikväll, vår Simon, men konstigt är det både för mig och för gubbsingen. Jag ska passa på att njuta av denna stund när jag duger, för det är så mysigt att gosa med Simon. I och för sig myser, gosar och njuter jag varje dag när vi är själva hemma, men att få vara med på ett hörn även när pappa är hemma är en ny känsla. 

 

Nu sover i alla fall både Elias och Simon. Imorgon är en ny dag och det ska bli spännande att se vad Simon säger då, se om han är pappgi eller mammig.     :) 

 

Bye Bye!