Jag är en kontrollmänniska. Ingenting nytt egentligen, det vet jag sedan tidigare. När jag sade det till gubbsingen idag skrattade han och höll med. Att nu i en vecka inte alls ha koll är jättejobbigt för mig, i perioder dunkar hjärtat hårt och jag känner mig jättestressad. Jag saknar Elias redan, men det svåraste är att acceptera att jag inte alls har koll på vad han gör, att jag inte kan skydda honom om eller när det behövs. Jag vet inte hur många gånger jag idag har tänkt på Elias, funderat på vad han kan tänkas göra, om han har det bra (vilket jag vet att han har), om han saknar oss, om han verkligen vet att jag älskar honom, om han har packat in allt han kan tänkas behöva i husbilen, om han sköter sig och lyssnar på sin mummu och ukki osv osv osv osv. Det är enkelt att bara ringa och kolla, men jag har lovat mig själv att jag ska försöka dra på det. 

 

Här hemma är det dock lugnt. Jättelugnt. Det är lyx att bara ha en liten kille att ta hand om. Simon, han är hur nöjd som helst med att ha både mammas och pappas fulla uppmärksamhet hela tiden. Måste vara konstigt för honom också. Just nu sover han igen, och gubbsingen och jag ska passa på att bara slappa. Som sagt, lyx.      :)

 

Bye Bye!