Tanken var att det skulle bli en helt vanlig semester. Redan igår kväll började jag inse att det inte kommer att bli det, och idag blev det ett faktum. Jag har inte riktigt fattat det hela än, att jag är själv nu..... Jag erkänner att jag var mycket mer mån om oss i början, och de senaste åren har jag tagit dig för givet, för du har ändå alltid funnits där, trots att jag inte har pysslat om dig som jag borde. Visst har jag på senare tid börjat bli orolig när du visat tecken på att inte må bra, och visst har jag varit beredd att ge upp jag också. Men, inte så här. Jag tycker fortfarande om dig så otroligt jättemycket. 

Nu är det dock slut. Jag är själv nu. Det är bara att inse. När vi kommer hem från semestern kommer du inte stå där på uppfarten som du alltid har gjort. Jag kommer inte kunna ta dig mer när jag ska in till stan för att handla, eller åka och hälsa på mina föräldrar eller kompisar. Idag, onsdagen den 6juli, flyttade du med en annan tjej hem och där kommer du att stanna. Allt gick så snabbt och jag har inte riktigt accepterat det än. Jag kommer nog att förstå det på riktigt när jag kommer hem och det blir uppenbart. Nu, nu försöker jag bara förtränga det. Du var min första - och jag kommer att sakna dig - mycket! 
 

(P.S. Om någon kommer att se en blond människa smyga runt kring buskar och en uppfart i Lindesberg så är det bara jag som följt efter min lilla C3'a för att ta farväl. Bara så ni vet.)    ;)

TACK Per för att du fixade försäljningen!!!!! Och, Tack lilla C3'a för våra år tillsammans!!!!!
Bye!