Det är verkligen jag som är den stränga, den som säger till, här hemma. Jag antar att det är på både gott och ont. Elias vet ganska tydligt vilka regler som gäller här hemma, vilket är bra (trots att han givetvis testar oss då och då), samtidigt är det jobbigt att vara den som tjatar och säger till.

Tidigare idag hade Elias svårt att börja leka med sina leksaker och gick istället och plockade med gubbsingens och mina saker. Jag höll på att plocka med disken och när jag stod vid matbordet och kikade in i vardagsrummet såg jag att Elias höll på att skruva med vår golvlampa. Jag sade till honom, och han tappade lite smått i panik handtaget från lampan som han tydligen hade skruvat loss. Ett antal gånger sade jag åt honom att han inte får gå och skruva och leka med våra saker, och han upprepade att lampan inte var hans leksak och att han inte skulle leka med den. Ska läggas till att anledningen till att jag säger till är rädslan för att Elias får tag på skruvar som han sedan kommer att försöka skruva in i telefonjacket här hemma. Eller, på något annat olämligt stället. Han älskar att skruva och det skulle inte förvåna mig om han kom på något sådan. Han har gjort det vid ett tillfälle och det är inte alls en upplevelse jag skulle vilja gå igenom igen. 

Hursom. Mitt i mina tillsägelser började gubbsingen småskratta och jag undrade givetvis vad det var som var så roligt. Senare berättade han att han, som faktiskt satt i vardagsrummet, ganska sent upptäckte att Elias höll på att skruva på lampan, och när han väl gjorde det hade Elias handtaget i handen. Då Elias, till sin förskräckelse, upptäckte att handtaget hade lossnat från lampan hade han genast tittat ut i köket för att se om jag hade sett vad han hade gjort. Då han inte såg mig, hade han febrilt försökt skruva tillbaka handtaget, men det gick inte alls. Alltså, han tittade efter mig i köket, men inte alls på sin pappa som satt i soffan några meter ifrån. Alltså, jag är den stänga, jag är den som säger till. Hmmm.....

Bye!