Lönesamtal.

Hmmm.... tja..... Kan väl konstatera att det här med lönesamtal inte alltid fyller sin riktiga funktion. Efter att samtalet innan dragit över tio minuter, och chefen varit tvungen att ta tag i andra ärenden i tio minuter, var det äntligen min tur att ha mitt lönesamtal. En halvtimma senare, när jag lämnade samtalet, var jag både nöjd och besviken.

Att kommuner alltid behöver spara in pengar är ingen nyhet. Personal och lärarlöner är saker som man gärna sparar in på, samtidigt som dessa två är jätteviktiga för skolans utveckling i framtiden. Det måste finnas utbildad personal på skolorna för att eleverna ska få bästa möjliga utbildning så att de kan förberedas inför och skaffa de jobb de vill i framtiden. Det måste finnas personal så att inte klasserna blir för stora, så att inte elever glider genom skolan utan att lärare sett, eller hunnit med, dem för att det varit alldeles för stora grupper. Lärarlönerna måste vara lockande så att yrket fortsätter locka, så att vi inte står där ett år med stor lärarbrist i hela landet. 

2010-årslöneutveckling är ingen vidare hit för oss lärare på min skola, och i snitt kommer vi att få 2% i löneförhöjning, vilket inte alls är mycket. Eller? Nu är jag tacksam för att vi får en löneförhöjning, missförstå mig inte, men givetvis vill man alltid så så mycket man bara kan. Det som förvånar mig är ändå att löneförhandlingarna mellan kommun och fackförbund dragit ut så på tiden (detta skulle nämligen varit klart redan i våras), och trots detta har man inte lyckats förhandla sig till bättre avtal än 2%. Är inte det kontigt? Var tog den individuella lönesättningen vägen?

Lönesamtalet i sig gick ändå bra och jag tror att jag genom åren blivit något tuffare som person när det gäller att stå för och uppskatta mina förmågor, samt ta upp det med min chef. Jag tror på att man alltid ska komma förberedd till lönesamtalet, och ha tänkt igenom det man ska säga. Man ska vara ärlig under lönesamtal och faktiskt erkänna om det är någonting som man behöver utveckla vidare. Men, framför allt ska man skatta sig själv högt, om det faktiskt är så att man är riktigt duktig på det man gör. Om inte jag står upp för mig själv och kräver hög lön - vem skulle då göra det åt mig?

Jag har börjat skriva löneanspråket på papper, med bläckpenna, så att jag enkelt kan ge chefen pappret när nya lönen väl kommer upp på tapeten. Om man gör detta, skriver ner det man vill ha i lön på papper, kan man inte fega ur, börja vela, och sänka sitt löneanspråk när/om man känner pressen från sin chef, istället kan man enklare stå fast vid det man önskar. Har man skrivit med bläck kan man heller inte börja sudda, utan får stå för det man tänkt från början. Detta har gett mig styrka och kan faktiskt vara ett tips att ta till sig vid lönesamtal.

Så, nu har jag fått ur mig mina tankar om lönesamtal. Ska försöka släppa besvikelsen nu och leva på det som faktiskt gick bra under samtalet. Jag har åter ett halvår på mig att visa vad jag går för till nästa samtal - och banne mig det ska jag göra.   :)

                  

Bye!

Kommentarer

Kommentera inl‰gget h‰r:

Namn:
Kom ihÂg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback


En gratisdesign av:

jennyjanssons.com

Bilder i headern frÂn weheartit.com


RSS 2.0
Ladda ner en gratis bloggdesign p www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!