Jag är så glad över att ha Elias. Vad skulle jag göra utan honom???? Att komma hem, mötas av utsträckta armar, bli pussad på, bli kramad och sedan sitta och mysa ihop är nog det härligaste som finns. Idag var det verkligen det jag behövde efter jobbet.

För första gången, som jag kan minnas, började jag idag efter konferensen tvivla på mitt yrkesval. Så knäckt som jag var efter jobbet idag har jag nog aldrig varit förut. Bilresan hem var jättejobbig och jag har aldrig känt mig så misslyckad som idag. Visst har jag varit trött tidigare. Visst har jag varit så arg så att jag därav varit ledsen. Men, jag har aldrig varit så ledsen för att jag känt mig som en dålig lärare. Usch vilken hemsk känsla. Om man är en dålig lärare, då tycker jag nog att man ska byta yrke till någonting annat som passar bättre. Det gäller nog alla yrken. Om man är en dålig läkare, ja då bör man nog tänka på att sadla om då också. Tidigare har jag varit övertygad om att jag är en riktigt bra lärare, men det är kanske inte alls så egentligen....

På konferensen idag togs punkten "en bra lektion" upp. Jag konstaterade, allt eftersom kriterier för en bra lektion skrevs upp, att jag verkligen aldrig har bra lektioner. Och, om jag får använda elevernas ord, så suger det! Jag når aldrig upp till kriterierna för en bra lektion, och kommer nog aldrig göra det. Inte det att jag inte håller med mina kollegor om; att komma i tid, ha mål med lektionen, ha med material, se alla elever, vara lugn och harmonisk, ha en reservplan, och att ha ett bra avslut är viktiga kriterier. Men, om man aldrig når upp till dessa kriter, vad innebär det? Jag har oftast tio minuter mellan mina lektioner, och om en elev stannar kvar och vill fråga något efter lektionen, eller en annan elev på vägen till eller från en lektion haffar mig, ja då kommer jag sent. Då vissa elever missköter sig både på mina och andra lärares lektioner, trots hemsamtal och diskussioner, och då bråk och andra situationer inträffar, ja då är jag knappast lugn och harmonisk på lektionerna. Jag sliter och gör extramaterial och uppgifter till mina elever så att de får utmaningar och övningar på det de behöver öva på. Att jag glömmer, eller bara springer ifrån materialet som ligger på mitt skrivbord, händer ofta och jag måste springa ifrån lektionerna för att hämta det jag glömt. (Och, ja, jag springer. Är inte det tecken på stress?) Jag har mål med mina lektioner, men beroende på eleverna, vad de har för behov just den dagen, så kan lektionen gå åt till diskussioner, samtal med enstaka elever, eller så blir jag tvungen att sadla om till en helt ny uppgift. Om vi läser en novell och adjektiv kommer på tal, inte säger jag då att vi ska vänta till januari för då ska vi minsann läsa om ordklasser, istället för att ta det direkt då intresse finns. Eller, så är det precis det jag måste lära mig göra. Det kanske bara är en himla massa ursäkter jag har för att jag inte klarar av mitt jobb?

Det kan vara så att det är veckan som tagit ut sin rätt och att det var därför jag reagerade så starkt idag. Gubbsingen har varit bortrest på mässa och jag har haft tidiga morgnar med Elias, långa dagar, har fått sköta allt praktiskt här hemma och är därmed toktrött. Men, samtidigt är jag den jag är, och på något sätt tror jag att jag aldrig kommer att ändra mig som lärare. Jag kommer aldrig nå upp till kriterierna för "en bra lektion". Så, innebär det att jag ska sadla om? Bli florist kanske? Jag har alltid älskat blommor, så varför inte...?

Nu har gubbsingen äntligen kommit hem så nu ska jag krypa upp i soffan och bli ompysslad och tröstad. Egentligen har jag inte alls någon lust att jobba imorgon, men så plikttrogen som jag är så kommer jag att vara på jobbet. Det är så jättejobbigt att redan nu veta att jag kommer att misslyckas med morgondagens lektioner, så varför ska jag ens försöka????

Bye for now!