Åh, så skönt det är med bra dagar på jobbet! Idag var en sådan dag. Igår var det verkligen INTE en sådan dag. Trots att jag försöker att inte ta med mig jobbet hem allt för ofta så påverkar det mig ändå, och igår orkade jag åter inte med någonting alls. Jag bara satt i fåtöljen hela kvällen. Jo, och så försökte jag få Elias att lova mig att han aldrig ska hitta på massa dum- och tokigheter i skolan när han blir stor. Det gick nog så där..... 

Det sista jag fick göra, igår eftermiddag, var att gå emellan ett bråk mellan två elever. Bokstavligen, gå emellan. Att det blev bråk var inte den stora grejen, det blir det ibland, på alla skolor kan jag tänka mig. Och, allting brukar reda ut sig på ett eller annat sätt. Det jag reagerade starkas på var att jag för första gången faktiskt var riktigt rädd när jag gick emellan. Jag har gått emellan bråk förut och endast blivit arg och kunnat hantera det bra. Men, inte denna gång.....

Nu var jag inte helt själv när jag gick emellan utan hade hjälp av två andra elever (tack och lov!), men trots det var jag jätterädd för att åka in i skåpen eller få slag och sparkar på mig. När vi väl kommit undan och in i ett tomt klassrum kunde jag inte hejda tårarna. Jag grät inte, men var tårögd, hade en puls på säkert flera hundra och fick magont. Ändå hade jag inte råkat ut för någonting alls. Givetvis hade jag inte alls någon lust att visa eleverna hur jag mådde, men hur skulle jag ha kunnat dölja det när vi satt där? Så, vi pratade. Om det som hade hänt. Om hur vi (även jag) mådde. Om att starta bråk. Om konsekvenser. Om att vara arg. Om att vara rädd. Jag tror, och jag hoppas, att eleverna jag satt med fick sig några tankeställare under samtalet.

Det som oroar mig mest, det som jag funderade mycket på under gårdagskvällen, är att vissa människor verkligen hamnar i dum- och tokigheter med jämna mellanrum. Hur ska man som förälder lyckas uppfostra sina barn till bra människor? För, visst gör man i regel allt man kan för att barnet ska få en så bra uppväxt som möjligt? Ha så bra värderingar som möjligt? Var blir det fel?????? Hur ska vi göra för att vår lille kille ska bli en så harmoniska och bra människa som möjligt???? Jag kom inte fram till några sensationellla lösningar igår kväll, och jag har inte kommit fram till några nu heller. Jag bara hoppas att allt kommer att bli bra.

Under en period framöver hoppas jag att jag slipper det här med bråk. Om jag ska gå emellan två elever vill jag inte vara rädd. Så enkelt är det. Frågan är bara vad jag gör om det blir bråk igen.........

Bye!